Jag har ofta irriterat mig på de intetsägande intervjusvaren från medlemmar i den svenska kungafamiljen. Allt är alltid så fantastiskt, så spännande, så intressant, så angeläget. Alla höjer varann till skyarna. Alla påstås vara varma, ödmjuka och jordnära. Det finns aldrig någon svärta, inga konflikter, ingen tristess. ”Mamma” och ”pappa” är så roliga och omtänksamma, sådana föredömen i allt, i sitt engagemang för Sverige, för scouterna, för miljön, för barnen – egna och andras. Och så vidare. 

Efter att ha bevittnat den brittiska hertiginnan och prinsfrun Meghan Markles framfart i offentligheten, nu senast i den famösa intervjun med Oprah Winfrey, har jag dock kommit att omvärdera den svenska kungafamiljens inbördes lojalitet. Den är inte en fasad, inte i betydelsen hyckleri, utan ett sätt att värna en institution från att förvandlas till en dokusåpa – en annars överhängande fara i vår instagramerade samtid.

Att vara kung eller drottning, prins eller prinsessa, infödd eller ingift, är å ena sidan att vara omåttligt privilegierad, å andra sidan att leva med en oerhörd personlig begränsning.

Det är denna dubbelhet som Meghan Markle inte tycks ha kunnat hantera. Hon ville fortsätta att vara kändis och använda det brittiska kungahuset som plattform för sin egen person och sina egna hjärtefrågor. Alla de förväntningar som följde med rollen verkar ha överraskat henne och den traditionstyngda tillvaron vid hovet i kombination med pressens illvilliga skriverier ska ha fört henne till självmordets rand. Prins Harry har därför tagit sin vackra, illa tilltygade fru och flytt till en luxuös tillvaro i Kalifornien, varifrån de nu ömsom attackerar, ömsom beklagar kungligheterna som stannat kvar i Buckingham Palace.

Som Johan Hakelius träffande formulerar det i Fokus: ”När prins Harry säger att hans far och bror är 'fångade', eller 'instängda' i sina roller, är det wokegenerationens enda sätt att beskriva plikt. De förstår inte vad det är.”

Jag kommer att tänka på senaste ”Året med kungafamiljen”, och särskilt inslaget om prinsessan Sofia. Hon har mycket gemensamt med Meghan Markle: Bländande vacker, från nöjes- och kändisvärlden, verbal, mellan 35 och 40 år, gift med tronföljarens yngre bror.

I SVT-programmet visade prinsessan Sofia runt på Sofiahemmet, där hon sedan i våras hade arbetat som volontär två dagar i veckan med covidsjuka patienter. Hon bäddade rent och dukade lunchbrickor, medan hon avslappnat pratade med reportern. Hon ansträngde sig för att sätta ord på det som varit svårt för så många: att inte få träffas över generationsgränserna, om osäkerheten, att inte veta hur länge detta kommer att pågå, hon talade om det överansträngda sjukvården, inte minst intensivvården, hon frågade sig vad det betyder att längta efter normalitet. Hur kommer egentligen ”normalt” att se ut efter pandemin?

Miljoner människor runtom i världen har dött i pandemin, av själva viruset, av svält eller andra sjukdomar. Miljontals har förlorat sin försörjning och sjunkit ner i fattigdom och förtvivlan. Miljoner och åter miljoner har blivit isolerade och allt sorgsnare. 

Meghan Markle väljer att ömka sig själv, Prinsessan Sofia kavlar upp ärmarna och väljer att prata om det som vi alla upplever. Det är en anmärkningsvärd uppvisning i pliktkänsla. Det är så man gör när man av egen fri vilja har gift in sig i en institution som är något större än dess enskilda individer. 

Och mer än något annat är det faktiskt så den svenska monarkin fungerar i dag: den påminner oss om vad plikt är.