En redan dyster situation för asylinvandrares inträde på arbetsmarknaden ser i framtiden närmast nattsvart ut. Kriser leder alltid till att öka glappet mellan insiders och outsiders på arbetsmarknaden – och detta glapp har en benägenhet att bita sig kvar, och till och med öka, efter kriser. Det menar Sven-Olov Daunfeldt, professor i nationalekonomi vid Handelns Forskningsinstitut. 

– Nu, mitt i pandemin, är arbetslösheten nästan fyra gånger högre bland utrikesfödda än vad den är bland inrikesfödda. År 2005 var den bara 1,8 gånger högre. De sorgliga är att forskning visar att ett sådant gap tenderar att permanentas efter kriser, säger han. 

Oroväckande ökning

Att arbetslösheten är högre bland utrikes födda än inrikes födda, ett mönster som går igen i de allra flesta länder, och något fullt naturligt, menar Sven-Olov Daunfeldt. Men det allvarliga är den takt med vilken denna skillnad har ökat i Sverige. Arbetslösheten bland utrikesfödda var i början av 2005 omkring 1,8 gånger högre än bland inrikes födda. 

– Den siffran var tämligen konstant fram till finanskrisen 2008. Under krisen stack arbetslösheten i väg rejält både bland inrikes och utrikes födda. Efter krisen återgick de inrikes födda i arbete, till och med i större utsträckning än före krisen. Men hos den utrikesfödda befolkningen permanentades utanförskapet på arbetsmarknaden, säger Sven-Olov Daunfeldt. 

Gapet som uppstod i finanskrisen lindrades inte efter krisen, utan snarare tvärtom. Det har sakta men säkert ökat. Och nu, mitt i pandemin, ser vi återigen hur det ökar.

– Arbetslösheten bland inrikesfödda har ökat med en procentenhet under krisen, medan motsvarande ökning för utrikes födda är fyra procentenheter. Om utvecklingen följer samma mönster som förra krisen kommer vi att få leva med att detta utanförskap biter sig fast ytterligare, och till och med förstärks efter pandemin, säger Sven-Olov Daunfeldt. 

Extra allvarlig denna gång

Det som gör det extra allvarligt denna gång, menar han, är att krisen framför allt har drabbat branscher där gruppen utrikesfödda är som mest aktiva – som besöksnäringen. 

– Många företag i dessa branscher har redan dukat under, eller hålls uppe med krisstöd. När krisstöden sedan dras tillbaka kan vi riskera att ännu fler arbeten går förlorade, säger han. 

Det är mot denna bakgrund som han blir så förvånad av att höra när finansminister Magdalena Andersson, under presentationen av vårändringsbudgeten 2021, berättar att regeringen ser ljust på möjligheterna att få människor i arbete. 

– Situationen på arbetsmarknaden är katastrofal, speciellt för utrikesfödda och lågutbildade. Då blir det märkligt att höra Magdalena Andersson berätta hur duktiga vi är på att få människor i arbete. 

Han menar dessutom att både media, regeringspolitiker och myndigheter har försökt att tona ner utvecklingen under lång tid. 

En timmes arbete i veckan – sysselsatt?

– SCB:s statistik över sysselsättningen går inte att lita på om man vill få en riktig bild över utanförskapet på den svenska arbetsmarknaden, säger han. 

Det är sättet med vilket man bedömer huruvida en människa är sysselsatt som är bedrägligt, menar han. Den gängse bilden som har utmålats, med stöd av SCB:s siffror, har varit att det tar åtta år för hälften av en invandrargrupp att komma i arbete i Sverige. Men denna bild stämmer inte, om man räknar med att personen ska ha en rimlig chans att kunna leva på sin inkomst. Ty med endast en timmes arbete per vecka anses man enligt SCB sysselsatt. 

– Vad vi gjorde i vår forskning var att ta reda på hur länge det dröjer innan en människa kan uppnå en försörjningsgrad som motsvarar en normal ingångslön i Sverige, vilken ligger på runt 20 000 i månaden, säger han. 

Resultatet skiljer sig väsentligt från SCB:s statistik. Sven-Olov Daunfeldt har i sin forskning studerat hur asylinvandrare från Afrika och Asien har lyckats etablera sig på arbetsmarknaden i Sverige. Efter åtta år har endast 20 procent av kvinnorna och 34 procent av männen ett arbete som motsvarar en normal ingångslön i Sverige. 

17 år innan 40 procent har arbete

– Det tar uppemot 17 år innan cirka 40 procent av individerna i denna grupp har ett arbete som innebär en inkomst på över 20 000 kronor i månaden. Extra svårt är det för kvinnor att etablera sig, vilket också belyser ett jämställdhetsproblem, säger Sven-Olov Daunfeldt. 

Men problemet är till och med ännu värre, menar han. Många av de människor som är sysselsatta i denna grupp deltar i arbetsmarknadsprogram som endast i de absolut bästa fallen leder till någon form av långvarig sysselsättning. 

Den största kängan vill han ge till åtgärden extratjänster. 

– Extratjänsterna är nog en av de största katastrofer av alla arbetsmarknadspolitiska åtgärder som Sveriges regeringar någonsin har sjösatt. Beräkningar visar att de hittills har kostat cirka sju miljoner kronor per skapat jobb, säger Sven-Olov Daunfeltdt. 

Extratjänsterna infördes 2015 av regeringen Löfven och innebär att staten subventionerar anställningar inom den offentliga sektorn, främst kommuner, för människor som står långt från arbetsmarknaden. 

”Extratjänster är hittapå-jobb”

Extratjänsterna har blivit hårt kritiserade för de höga kostnaderna de innebär per skapat jobb. Kommuner har visat sig använda extratjänsterna för att lyfta människor ur försörjningsstöd (som kommunerna bekostar) till att anställa dem inom ramen för extratjänster (som staten bekostar).

Subventionen är extremt frikostig och uppgår till över 100 procent. Dels blir hela lönen betald av staten och dels får den som anställer dessutom ett handledarstöd på upp till drygt 3 000 kronor per månad och anställd. Dessutom får de kommuner som anställer extra många extratjänster en bonus.

– En utredning visar att en överväldigande majoritet av de som har varit anställda inom extratjänster återgår till arbetslöshet efteråt, berättar Sven-Olov Daunfeldt.  

Utredningen han hänvisar till är en rapport från riksdagens utredningstjänst som visar att endast 6 procent av alla extratjänster under perioden 2016–2019 övergick i en osubventionerad anställning efter 90 dagar. Den statsfinansiella kostnaden för extratjänster (obeaktat eventuella undanträngningseffekter) uppgår till mer än sju miljoner kronor per jobb. 

– Denna form av insatser är djupt problematiska eftersom de uppenbarligen är hitta-på-jobb, säger Sven-Olov Daunfeldt. 

Det finns inga planer för regeringen att avbryta extratjänsterna heller. I en interpellation till regeringen skriver riksdagsledamot Lars Beckman (M) att extratjänster kostar 10 miljarder kronor fram till 2023. Inför nästa år satsar regeringen ytterligare en halv miljard kronor för att bygga ut åtgärden ytterligare.

– Vi är extremt många i utanförskap på arbetsmarknaden just nu. Siffror från riksdagens utredningstjänst visar att 640 000 utrikes födda inte är självförsörjande, säger Sven-Olov Daunfeldt. 

Bottnar i asylpolitiken

Han anser att det är den generösa asylinvandringen som måste lösas i första hand, om det ska vara möjligt att ta tag i problemen. 

– Det är ingen tvekan om att problemen bottnar i en alldeles för frikostig asylinvandringspolitik. Men nu är vi ju där vi är. Vi kan inte skicka tillbaka dem som fått permanent uppehållstillstånd, då blir vi ju ett helt rättslöst samhälle. Vi kan anklaga politikerna som har ställt till med detta, men det kommer inte att hjälpa situationen just nu.

Utbildningsinsatser kommer inte heller att lösa situationen, menar han. Det har redan prövats, utan framgång, i årtionden. 

– Det är självfallet viktigt att människor som kommer hit blir erbjudna utbildning. Att utbilda människor som kommer hit med låg utbildningsnivå tar dock oerhört lång tid. Det kommer inte tillnärmelsevis att lösa de akuta problemen som vi har. 

Han anser att det viktigaste just nu är att ta hand om dem som redan har kommit hit, i stället för att erbjuda ännu fler människor att få asyl i Sverige. 

– Den övervägande majoriteten av dem som kommer hit vill jobba – men de kommer aldrig att få möjlighet. Ett omedelbart stopp för all asylinvandring, tills vi lyckas integrera dem som är här på ett någorlunda anständigt sätt, är därför ett måste, som det ser ut just nu.

Vad tror du om hårdare tag och att snäva åt och villkora bidragen som SD, M och KD är inne på?

– Nej, inte heller det kommer att hjälpa. Sänkta bidrag är bra för att få fler att vilja arbeta.  Men det är i den andra ändan som det stora problemet finns – nämligen viljan hos arbetsgivarna att anställa.

Så vad behöver vi göra för att öka viljan att anställa dessa grupper?

– Arbetsgivarna måste känna att det är värt att ta risken att anställa arbetssökande som de inte har en aning om vad de går för från början. Då krävs det för det första att de anser sig ha råd att ta den risken. I dag är ingångslönerna alldeles för höga för dessa grupper. Fackförbunden har pressat upp ingångslönerna så att tröskeln blir i princip omöjlig att ta sig över för en nyanländ med låga kvalifikationer. En arbetsgivare anställer hellre någon som de upplever är mindre riskfylld, till exempel en inrikes född student, som vill dryga ut sina studier genom att jobba extra på kvällar och helger, än att anställa en långtidsarbetslös utomeuropeisk invandrare som varken har språk eller utbildning i bagaget.

Är det en helt ny arbetsmarknadsmodell som krävs?

– Den svenska modellen har sedan länge spelat ut sin roll. Den var gjord för ett homogent samhälle där alla – för att hårdra det – hade likartade förutsättningar och där klyftorna i samhället var väsentligt mindre. Det ser minst sagt annorlunda ut i dag.

Har du några förslag på förändringar som skulle kunna hjälpa människor att komma in på arbetsmarknaden och i längden integreras i samhället?

– Underlätta för företagen att anställa genom att ge dem möjlighet att anställa till väsentligt lägre ingångslöner. Det kan ske genom att inrätta en form av instegsjobb, eller lärlingsjobb. Det kan kombineras med någon form av ökat jobbskatteavdrag eller grundavdrag så att de som tar ett lågavlönat arbete får mer i plånboken efter skatt. Det finns ett förslag om etableringsjobb som facken har varit med och föreslagit, men dessvärre har det legat i byrålådan på regeringskansliet i över fyra år. 

Ska dessa jobb alltså subventioneras av staten så att de närmar sig nivåerna av de traditionella ingångslönerna?

– Nej, det ska de inte göra. De som förväntas ha lägre produktivitet ska inte heller tjäna i nivå med de som förväntas ha högre produktivitet. Men man ska ha en rimlig chans att leva på sin lön. Men det finns en orättvisa i om de lägsta lönerna subventioneras för mycket. Det är till exempel märkligt att en pensionär som har jobbat hela sitt liv ska leva på väsentligt lägre nivåer än vad en person som är helt ny på arbetsmarknaden gör.

Men din beskrivning av framtiden får nog många att tappa hoppet om den svenska arbetsmarknaden. 

– Ja, och jag är uppriktigt bekymrad. Men någon gång måste man starta. Vi skulle definitivt behöva ta ett stort krafttag kring hela arbetsmarknaden, en ny Lindbeckkommission, som river upp allt och börjar om. Alla åtgärder som går att ta till måste tas till nu. 

Vad händer annars?

– Annars kommer vi få se ett tudelat samhälle med outsiders och insiders. Vi kommer att se utanförskapsområden där arbetslösheten bara växer och växer. Parallellsamhället permanentas. I takt med att statskassan blir mindre så kommer människor att hitta andra vägar till försörjning, som svartarbete, med stora risker att människor utnyttjas. Droghandel och annan kriminalitet kommer att öka, till följd av en kombination av sysslolöshet och låga disponibla inkomster. 

TEXT: Henrik Sjögren

henrik@bulletin.nu