Under 7 oktober-attacken mot Israel där 1200 människor mördades och 250 kidnappades begicks även ett stort antal våldtäkter. Ofta fick kvinnorna sina bröst avskurna. Douglas Murray intervjuade senare överlevare och frågade om de sett några våldtäkter: ”Det blev en paus och sedan sa en i familjen: ”Nej, jag såg bara hur de sköt en flicka i underlivet.”

Och så fortsätter Douglas Murrays nya bok Om demokratier och dödskulter: Israel, Hamas och västvärldens framtid. Boken finns nu på svenska, i översättning av ingen mindre än Bulletins Dan Korn. Det är ingen mysläsning.

Men om man plockar upp boken så är det inte heller mysläsning man letar efter, utan förståelse. Detta är något alltför många i väst har misslyckats att uppnå. Dagligen tågar propalestinska grupper på våra gator, en våg av antisemitism sveper över världen och Israel framställs som angriparen, nazisten, folkmördaren.

Murray målar upp en bild över kampen mellan demokratin Israel och dödskulten Hamas. I Gaza är denna kamp högst påtaglig, men det är en kamp som idag går igenom hela den västerländska civilisationen. Den bästa summeringen av kampen görs av ett av Hamas’ slagord: ”Vi älskar döden mer än ni älskar livet”.

Nog ligger det något i det. Men kanske är det inte för att terroristernas kärlek till döden är så stark, utan för att vi inte älskar livet som vi borde? Detta kopplar smidigt till Murrays tidigare bok The Strange Death of Europe, som snart kommer på svenska. För vill västvärlden leva? Vill vi försvara oss? Varför tågar så många västerlänningar för palestinierna och deras dödskult, och varför haglar fördömandena över Israel?

När jag själv läser Om demokratier och dödskulter så förundras jag över vår avsaknad av vrede mot Hamas. Massmord på dansande ungdomar, våldtäkter, skjutna barn, inbrända fredsaktivister, ständiga planer på folkmord och utnyttjandet av palestinier som mänskliga sköldar. Hamas döljer inte ens vilka de är: ”Barn är verktyg som ska användas mot Israel. Vi kommer att offra dem för att vinna världens politiska stöd”, som Hamas’ ordförande Ismail Haniyeh uttryckte det. Men ändå orkar vi inte bry oss – var är vår vrede?

Ändå är Douglas Murray optimistisk. Intressant nog är denna optimism ny för honom. Skälet han anger är hur israelerna hanterat utmaningarna de ställts inför, vilket särskilt inkluderar den yngre generationen. En israelisk krigsveteran från 1967 och 1973 citeras: ”Jag är skyldig den yngre generationen en ursäkt. Jag trodde att de hade blivit svaga. Jag trodde att de bara ville festa i Tel Aviv eller vara på TikTok eller Instagram. Men jag hade fel. De har tagit sitt ansvar. De är fantastiska”.

Enligt Murray är detta för att den israeliska ungdomen sett ondskan och döden i vitögat, vilket gett dem ett perspektiv som vår bortskämda Gretageneration inte fått. Jag noterar att Israel är det enda rika land som stått emot den ”demografiska krisen” och har fortsatt sunda födelsetal – det är ett land som valt livet. Förhoppningsvis kommer även resten av västvärlden att göra det valet. Förhoppningsvis innan vi får vår egen 7 oktober.

Det finns mycket gott att säga om Demokratier och dödskulter. Jag har läst andra böcker av Murray tidigare, och ser alltid fram emot hans veckokolumn i The Spectator. Även detta är en välskriven bok om ett viktigt ämne.

Men boken har ett allvarligt problem med sin målgrupp. För tyvärr är det så att de enda som kommer att läsa är de som redan valt rätt sida mellan demokrati och dödskult. Och ärligt talat så behöver vi som gjort det inte läsa hundra beskrivningar av brutala övergrepp mot värnlösa civila.

Men det finns de som behöver höra om sådant. Tyvärr kommer de som behöver det inte läsa boken. Ändå vill jag ge en varm rekommendation till Greta Thunberg.