Könsskillnaderna är urgamla, men debatten om dem har sällan varit hetare. I en recension av Steve Stewart-Williams bok ”A Billion Years of Sex Differences” skriver Jakob Sjölander om varför vetenskapliga fakta om kön väcker så starka reaktioner – och varför verkligheten ofta är mer nyanserad än både traditionalister och progressiva vill erkänna.
Könsskillnader är en miljard år äldre än själva mänskligheten, så man kunde tro att vi skulle ha lärt oss att hantera dem. Så är inte fallet. Tvärtom har vi idag större problem med dessa skillnader än någonsin. Könskriget är evigt, men skyttegravarna grävs allt djupare. Det enda som räddar arten är det ständiga fraterniserandet med lede fi.
Därför är det bra att det finns folk som psykologiprofessor Steve Stewart-Williams som kan reda ut saker och ting, vilket han gör i A Billion Years of Sex Differences: How Evolution Shaped the Minds of Men and Women. Boken är i grunden enkel – det är en vetenskaplig genomgång av de könsskillnader som finns i alla möjliga situationer, som sex, familjebildning, föräldraskap, våld, avundsjuka, utbildning och yrkesval, med mera.
Få saker är så kontroversiella som mänsklighetens natur, och Stewart-Williams har själv utsatts för vissa cancelleringsförsök. Könsskillnadernas främsta motståndare är nu främst feminister och transaktivister som i progressivismens anda vill bryta de traditionella könsrollernas bojor och ersätta dem med… Någonting. Kriget mot det cis-heteronormativa patriarkatet måste fortsätta tills varje kvinna stolt ligger runt som sin bror och arbetar som sin far, och varje man skäms över samma beteende.
I boken uttrycks det artigare. Med tanke på hur det ser ut i resten av debatten så är det anmärkningsvärt hur lugnt Stewart-Williams tar det. Han verkar uppriktigt tro på den gamla idén att fakta kan överbrygga meningsskiljaktigheter, att vetenskap är något mer än ett tillhygge att klubba sina motståndare med. Naivt men gulligt – som om det fanns andra sätt att hantera olikheter än att skrika på varandra!
Mycket (det mesta?) av det som presenteras i boken är sunt förnuft, med tillägget att det sunda förnuftet här är vetenskapligt underbyggt. Man ska dock inte missta det för trivialiteter. Mänskligheten är och förblir ett mysterium för mänskligheten. Även i självklarheter kan det finnas djupa och oanade nyanser och överraskningar.
Stewart-Williams ger sig även på könstraditionalister – dessa lär inte få samma slaganfall som radikala progressivister, men nog finns det mycket här det knappast vill höra. Stewart-Williams poängterar att de flesta könsskillnader är små, eller åtminstone inte så stora som vi gärna tror. I vår evolutionära historia har små könsskillnader uppenbarligen gynnats – jämför exempelvis med de gigantiska gorillahannarna.
Ett vanligt misstag är tron att bara för att det ena könet i genomsnitt i högre utsträckning har en egenskap så har alla könets medlemmar den egenskapen. Det stämmer exempelvis att män i genomsnitt är bättre på matematik och har bättre självkänsla, och att kvinnor är mer samvetsgranna och bättre i skolan. Men i praktiken är dessa skillnader så små att det i vart och ett av de nämnda fallen bara är 55 procents chans att en slumpvis medlem ur det ena könet ska ha mer av egenskapen än en slumpvis medlem ur det andra.
Skälet att könsskillnader är kontroversiella är för att de antas ha inflytande på hur vi bör leva våra liv och organisera våra samhällen. Detta följer dock inte, vilket författaren är noga att påpeka. Vi kan inte anta att något är rätt (eller fel) bara för att det är naturligt (eller onaturligt). Det finns mycket här i världen som är naturligt men ändå inte bra, som död, pina och sjukdom, och det finns mycket som är onaturligt som är bra, som elektriskt ljus, skrivkonsten och YouTube. Att män och kvinnor skiljer sig på något sätt betyder inte att vi måste acceptera det: såsom manligt risktagande och kvinnlig oro. Ofta är dessutom alla dessa egenskaper sådana som är bra i vissa situationer och sämre i andra – risktagande är mänsklighetens gas och driver oss framåt, medan oron är bromsen som hindrar oss från att hamna i diket.
När jag läser A Billion Years of Sex Differences så slås jag igen och igen av en förvåning över att det här är kontroversiellt, trots att jag självfallet är väl medveten om det. Stewart-Williams presenterar ju bara fakta! Men för människor (män som kvinnor) blir fakta ofta en fiende att förgöra, snarare än en verklighet att förstå och antingen ändra eller acceptera.
Jag undrar om dagens könskrig kommer sig av bortskämdhet. Ett fenomen som diskuteras i boken är den så kallade ”jämställdhetsparadoxen”. Det är tendensen för könsskillnader att öka i mer jämställda länder, exempelvis i utbildning och arbete. Skälet antas vara att jämställda länder också tenderar att vara fria och rika där folk i högre utsträckning kan göra vad de vill. Alltså vara sig själva. Och när män och kvinnor får vara sig själva så ser de oftast till att vara just det.
Detta går på tvärs mot progressiv ideologi, som annars förklarar könsskillnader med kultur. I själva verket minskar kulturella skillnader ofta könsskillnader för att få bångstyriga individer att passa in i gemenskapen. I den rika och fria världen har nu råd, tid och möjlighet att störa oss på det motsatta könets egenheter som aldrig tidigare. Män har nu friheten att bränna tid på datorspel och kvinnor på Instagram, alltså gör vi det.
Detta döljer den grundläggande sanningen om män och kvinnor – att vi är på samma sida, att vi behöver och älskar varandra, att våra likheter är långt större än våra olikheter, och att det inte finns någon man som inte skadas när hans mor, syster eller dotter skadas, eller någon kvinna som inte skadas när hennes far, bror eller son skadas.
Vårt mål bör vara att skapa ett samhälle för alla människor, män som kvinnor, snarare än att försöka omskapa människorna efter samhället. Steve Stewart-Williams bok är en del av det projektet.
