När jag började läsa Koumal: Den hemliga fisken och planera för den här recensionen så oroade jag mig över att anklagas för vänskapskorruption. Även om jag aldrig träffat Hanna Tehrani så har vi haft en hel del kontakt när jag som redaktör tagit emot hennes texter både här i Bulletin och för Samtiden. Om inte för en schemakrock hade jag varit med på bokpremiären ikväll.

Skulle detta göra mig mer välvilligt inställd? Eller kanske mindre välvilligt inställd, som en sorts överreaktion? Läsaren är varnad.

Koumal: Den hemliga fisken är uppföljaren till Koumal, som kom ut tidigare i år. Den första boken var en av årets största läsupplevelser för mig, en unik skräckroman som utspelades i det för mig exotiska Iran. Jag gav den en positiv recension här i Bulletin, men när jag läser om recensionen så tycker jag ändå att jag var lite väl återhållsam – det är en bok som mina tankar ofta återvänt till och som växt inom mig likt de monstrositeter den handlar om.

SE ÄVEN: RECENSION: Drömsk skräck från Iran utmanar och berör

Tyvärr måste jag därför säga att uppföljaren Koumal: Den hemliga fisken blev en besvikelse. Inte för att den är dålig, utan för att den inte är lika bra. Jag saknar mycket av det som gjorde den första boken unik.

Trots att det tidigare verket slutade med något av en cliffhanger så skiftar perspektivet drastiskt i denna bok. Detta gäller både person, plats och tid. Borta är den märkliga bergsbyn i Iran med dess mordiska mysterier, fanatism, groteskerier och tryckta stämning. Nu är det svenska Lund som gäller, och den religiösa fanatismen har fått sällskap av en sorts transrörelse. Svensk vetenskap har ersatt iransk blodsmagi.

Genetikvetenskapliga framsteg har fått den oavsedda effekten att gränsen mellan djur och människa, och till och med mellan olika individer, börjar utplånas. Samhället skakar, och olika intressegrupper och opportunister gör sitt bästa för att hamna på topp. Kosta vad det kosta vill – så länge andra får betala.

Båda Koumal-böckerna är korta, cirka 100 sidor. Detta format är något jag uppskattar – många författare gör misstaget att dra ut på en berättelse mer än den förtjänar. Tehrani håller tempot. Ibland går det dock lite för fort, särskilt i personbeskrivningarna. Ibland framgår det inte ens vilken ålder karaktärerna har.

Något jag noterar är att språket har förändrats mellan böckerna. Tyvärr fanns en hel del slarvfel i originalet – Lava förlag har förbättrat sin korrekturläsning. Men även andra språkliga krumbukter har blivit ovanligare. Detta är lite synd, då det bidrog till känslan av det främmande. Tehrani skriver ju inte på sitt modersmål, vilket märks på ett bra sätt. Persiskan är ett poetiskt språk, och jag uppskattar att man tar ut svängarna. Att man ibland hamnar i diket är bara roligt.

Den första Koumal-boken var för mig en av årets bästa böcker. Det är en bok jag rekommenderar för alla – förutom de känsliga. Koumal: Den hemliga fisken har nackdelen att den måste jämföras med föregångaren. Den är en fristående uppföljare och fullt läsvärd, men jag skulle ändå se till att börja med den första boken.