Det är praktiskt för recensenten när boken har en titel som förklarar exakt vad den handlar om. Så är fallet med Linnea Klingströms Spöken i folktron: 150 sägner om gengångare, mylingar och andra döingar. Exempelvis:

”Då de byggde Skrea kyrka, så hade de bestämt, att de skulle begrava den förste, som kom, och så kom det en pojk, och då sa de till honom, att om han gick ner i hålet, så skulle han få en smörgås. När han hade kommit ner, så grävde de över honom, och då skrek han och sa att de kastade jord på hans smörgås. Och så fick kyrkan heta Skria, för att pojken skrek, men sen har det ändrats till Skrea.”

Som jag lärt mig efter att ha läst boken så är det som kännetecknar en sägen just att den påstås vara sann. (För övrigt står de svenska vandringssägnernas maestro, Bengt af Klintberg, för bokens förord). Ofta handlar alltså dessa spöksägner om verkligt existerande personer och platser. Just detta sanningsanspråk öppnar dörren till det förflutna. Sägnerna är inte bara berättelser, utan de är berättelser folk trodde på, eller åtminstone kunde tänkas tro på.

Nog ger denna sägensamling en mörk bild av det förflutna, innan urbanisering, vetenskap, utbildning och elektriskt ljus drev spökena på flykten. För bara några generationer sedan skakade våra förfäder av skräck i sina torp och gårdar, eller famlade sig fram i mörka skogar fyllda av oförklarliga läten. Eller åtminstone oförklarade läten.

Ibland har sägnerna fullt naturliga förklaringar – gloson, bustan och sotäppet (alltså en spökgris) var nog ofta en helt vanlig gris, och nattrammen en vanlig korp. ”Gastkramen” låter mycket som en stroke eller panikattack, och konstiga drömmar kan helt enkelt ha varit konstiga drömmar.

Men en spöktyp jag tror helt och fullt på är också den hemskaste – mylingarna. Alltså barn som mördats av sina egna mödrar kort tid efter födseln. Ofta motiverat av skam och fattigdom. Nog förföljdes kvinnorna av dessa barn. De grät och ropade efter sina mödrar från myrar, kärr och (av någon anledning) mjölktunnor. Nog var mylingarna högst verkliga – även om de bara fanns inuti kvinnornas huvuden.

Trots att dessa spöksägner är hemska och vittnar om hårda tider så är boken skriven med passion. Författarinnan, Linnea Klingström, fascineras tydligt av dessa berättelser och har själv givit dem perfekta illustrationer i svartvita akvareller. Hon är också vice ordförande i kulturföreningen Gimle, som just verkar för att bevara det som finns kvar av det svenska kulturarvet.

SE ÄVEN: GÄSTKRÖNIKA: Kramar vs. Kontraktsmördare

Detta kanske förklarar den känsla av saknad jag förnimmer i boken. Det är ett meddelande från en försvunnen värld. Hur många känner idag till några dödsvarsel, avlidna lantmätare som tjänstgör som ”lyktgubbar”, de dödas julmässa, eller kan peka ut en spökhög över en självspillare någonstans i närområdet? Vi har förlorat mycket av vårt kulturarv. Huvudfienden är ointresset.

SE ÄVEN: Skinning the Intellectuals - by Jakob Sjölander - Ignorance

Många av berättelserna handlar om problem att bli av med de döda. Ofta räcker det med något så enkelt som att prata med dem, men annars kan det krävas pålar, vigvatten, järnföremål eller att man ger dem ett namn. Spöken i folktron handlar dock snarare om det motsatta – att försöka hålla kvar de döda och deras magi.

Boken rekommenderas alla som vill bekämpa avförtrollningen av vårt land, som vill hålla våra förfäders minnen levande, som vill få en påminnelse om hur mycket tryggare dagens värld är. Och för dem som inte är alltför lättskrämda.