Gästtext. Carl Lindstrand, advokat och civilekonom, skriver om regeringens förslag till pandemilag. Att Sverige saknar möjlighet för regeringen att förklara undantagstillstånd i fredstid och att grundläggande fri- och rättigheter som mötes- och demonstrationsfrihet inte får inskränkas utan lag är ingen tillfällighet, utan är resultatet av fullt medvetna överväganden som ligger till grund för den svenska konstitutionen.
Sverige saknar, till skillnad från de flesta andra västerländska demokratier, en tydlig och samlad lagstiftning om undantagstillstånd i fredstid. Istället finns olika bestämmelser som en regering kan använda sig av för att motverka smittspridning utspridda i olika lagar, som smittskyddslagen och ordningslagen. Detta var, den i och för sig ur regeringssynvinkel begripliga, utgångspunkten för den tillfälliga lag om nya bemyndiganden för regeringen i smittskyddslagen som kom att antas i april 2020.
Vad som var mindre begripligt var regeringens plötsliga infall att försöka stifta en sådan lag cirka två månader in i pandemin, och att man då gav remissinstanserna endast tjugofyra timmar på sig att yttra sig, dessutom under en helg. Den förmenta brådskan ter sig särskilt märklig då regeringen aldrig kom att använda sig av lagen innan den hann löpa ut i vid utgången av juni 2020.
Ännu mindre begriplig var ansatsen att helt utesluta riksdagen ur beslutsprocessen på det sätt som skedde i det första utkastet till lag som kommunicerades med oppositionen. Det var alltså endast efter protester från oppositionen som det infördes en regel om att de beslut som fattas med stöd av lagen skulle ”underställas riksdagens prövning”. Att Sverige saknar möjlighet för regeringen att förklara undantagstillstånd i fredstid och att grundläggande fri- och rättigheter som mötes- och demonstrationsfrihet inte får inskränkas utan lag är ingen tillfällighet, utan resultatet av fullt medvetna överväganden som ligger till grund för den svenska konstitutionen. Det är anmärkningsvärt att regeringen inte visade bättre förståelse för det förhållandet, och det är särskilt anmärkningsvärt att sagda regering företedde en sådan brist på ödmjukhet inför landets högsta folkvalda församling, när saken är den att den ju endast åtnjuter aktivt stöd av en minoritet i sagda församling.
Det var alltså endast efter protester från oppositionen som det infördes en regel om att de beslut som fattas med stöd av lagen skulle ”underställas riksdagens prövning”.
Nu är det alltså dags för ett nytt försök till tillfällig lag, i form av den ”covid-19-lag” som Socialdepartementet överlämnat för yttrande till Lagrådet genom remiss den 28 december. Regeringen har denna gång förvisso inte varit djärv nog att helt utesluta riksdagen ur beslutsprocessen på det sätt man tidigare försökte sig på. Det nya lagförslaget innehåller således bestämmelser om att regeringens beslut skall underställas riksdagens prövning. Den här gången skall det dock varken ske ”snarast” som regeringen föreslog efter oppositionens kritik, eller ”omedelbart” som det kom att heta i den slutliga lagtexten efter remissinstansernas dito, utan nu föreslår regeringen en längre tidsfrist för riksdagens prövning. Närmare bestämt föreslogs först en månad från dagen för regeringens beslut, vilket i lagrådsremissen kortats ned till två veckor efter kritik från remissinstanserna.
Lagrådet har, som väntat, riktat kritik mot detta i sitt yttrande och menar att de föreskrifter som skall underställas riksdagen är så ingripande att underställande bör ske inom "högst en vecka". Gott så långt, även om de motiv som fanns bakom ändringen till "omedelbart" i det den förra ansatsen till lag alltjämt torde göra sig gällande.
Regeringen synes således varken ha lärt sig eller tagit till sig något från den tidigare rundan. Argumentet för en tidsfrist om en månad som framförs i regeringens promemoria är följande: ”[a]tt omedelbart underställa föreskrifterna genom en proposition skulle kunna ta betydande resurser i anspråk. En konsekvens av det skulle kunna bli att föreskrifterna inte kan ges en så detaljerad utformning som vore önskvärt”. Ett synnerligen svagt argument, eftersom beredningen inom regeringen av ett beslut om en föreskrift och av en proposition givetvis kan
göras parallellt. Och det finns självfallet inget som hindrar att hela, eller delar av, oppositionen involveras på ett tidigt stadium i beredningsprocessen för att säkra stödet av en riksdagsmajoritet. Man kunde till och med hävda att sådan involvering är synnerligen lämplig i ett läge där det handlar om inskränkningar i grundläggande fri- och rättigheter och där regeringen alltså saknar aktivt stöd av en majoritet i riksdagen.
Till det sagda kommer en inte helt oväsentlig teknisk fråga som jag lyfte i samband med tillkomsten av den föregående lagen i april, nämligen att ingen riktigt synes veta vad den omedelbara och praktiska konsekvensen blir för den händelse riksdagen vid ett underställande säger nej till den föreskrift regeringen beslutat om. Detta är något som inte bör lämnas obesvarat vid utformningen av en ny lag. Vidare kan noteras att Riksdagens ombudsmän ställt frågan om vad som händer om underställande inte sker i rätt tid. Också den frågan förtjänar ett tydligare svar än det regeringen givit i lagrådsremissen.
Sammanfattningsvis är inte regeringens förslag till covid-19-lag sådant att det bör ligga till grund för lagstiftning, åtminstone inte utan att dessa frågetecken rätas ut.
