När gymnasielagen antogs 2017 gjordes avsteg från principer. Snarare än att låta skyddsbehovet utgöra grund för att få stanna i Sverige fick längden på handläggningstiderna avgöra migrationspolitikens utformning.

Lagstiftning, oavsett vilket område den berör, bör vara förutsägbar och gälla lika för alla. Men när många ensamkommande fick avslag på sina asylansökningar med hänvisning till att de saknade asylskäl, stiftades en ny lag med nya grunder för uppehållstillstånd. Men inte ens när kraven i gymnasielagen inte uppfylls innebär det nödvändigtvis att de ensamkommande måste lämna landet. I stället föreslår regeringen lättnader i lagen. 

Konkret föreslås att de ensamkommande ska få ett år på sig att hitta arbete efter avslutade studier, i stället för sex månader. Vidare ska studiemedel på halvtid få räknas som försörjning, såvida man också har inkomster från arbete. Regeringen föreslår även att yrkesintroduktionsanställning – som är en subventionerad anställningsform med inslag av utbildning – ska ge rätt till permanent uppehållstillstånd. 

De föreslagna lättnaderna motiveras med det svåra läget på arbetsmarknaden till följd av pandemin. Men redan innan pandemin fanns farhågor om att denna grupp skulle få det svårt att klara kraven: ”Det är inte många som kommer att få stanna som en konsekvens av den här lagen. Vi har låtit dem trampa vatten och kämpa med ett mål som de inte har förutsättningar att uppnå” sade Anders Knape, ordförande för Sveriges Kommuner och Landsting (numera regioner) i slutet av 2019 (TT 18/10 2019).

Pandemin komplicerar situationen ytterligare, men det svåra läget på arbetsmarknaden är i sig inte ett argument för lättnader i lagen. Snarare tvärtom. Även när en betydande del av befolkningen vaccinerats och viruset tryckts tillbaka kommer den som enbart har gymnasieutbildning sannolikt uppleva svårigheter med att hitta ett arbete. Varför ska personer som varken har skyddsskäl eller goda möjligheter att hitta en försörjning stanna i Sverige? 

I slutändan får skattebetalarna ta kostnaden för regeringens veliga politik. I sitt utkast till Lagrådsremiss skriver regeringen att det finns en risk för att lättnaderna skulle innebära ökade kostnader för kommunerna: ”Genom att förlänga tiden för att etablera sig på arbetsmarknaden från sex till tolv månader skulle kommunernas kostnader för försörjningsstöd kunna komma att öka.”

Regeringens oförmåga att sätta ner foten drabbar emellertid inte bara de svenska skattebetalarna. Utöver svårigheterna att försvara de ekonomiska kostnaderna är det knappast humant att de ensamkommande ska tvingas leva flera år i limbo. 

En hållbar migrationspolitik har fått stå tillbaka till förmån för socialdemokratiskt maktinnehav.