Replik: Carl Eos missförstår etnonationalismen

Carl Eos försvarar Henrik Vinges resonemang om integration och angriper samtidigt etnonationalismen. Men hans kritik bygger på en grundläggande missuppfattning om vad som skapar ett folk och vad det innebär att bevara dess nationella identitet.

Eos menar att nationell gemenskap bygger på kultur, historia och lojalitet, inte på biologisk härkomst. Han skriver rentav att ”blodet räcker till familjen” men inte till ett land.

Därmed avslöjar han sin missuppfattning. Gemensam härkomst förutsätter inte att alla tillhör samma släkt i någon vardaglig mening. Ett folk är en historiskt framvuxen befolkning med ett gemensamt genetiskt och kulturellt arv. Svenskheten har formats av både arv och miljö.

Det handlar inte om genetisk renhet eller om att alla svenskar skulle vara nära släkt. Det handlar heller inte om att svenskar är överlägsna andra folk. Det handlar om en befolkning där människor under många generationer har levt, bildat familjer och fört sitt arv vidare. Samtidigt har språket, traditionerna och samhällsinstitutionerna vuxit fram. Den svenska kulturen har formats av det svenska folket, som i sin tur har formats av sin kultur.

Att bortse från det genetiska arvet är att bortse från en del av folkets historia.

Eos hänvisar till Benedict Andersons beskrivning av nationen som en föreställd gemenskap. Men att människor känner samhörighet med landsmän som de aldrig har träffat innebär inte att denna samhörighet saknar historisk grund. Tvärtom kan den bygga på just gemensam härkomst, historia, språk och kultur.

Eos liknar etnonationalismen vid klantänkande och menar att den försöker bygga staten på samma principer som de klanstrukturer den vill bekämpa.

Det är en falsk liknelse.

Klantänkande innebär att släktens intressen och lojaliteter sätts framför samhällets lagar. Etnonationalism innebär att nationens historiska och biologiska kontinuitet tillmäts betydelse. Det finns ingen motsättning mellan att erkänna svenskarnas gemensamma ursprung och att kräva att alla medborgare står lika inför lagen. Eos blandar ihop frågan om vilka vi historiskt är med frågan om hur staten ska styras.

Ett vanligt argument i sammanhanget är att Sverige alltid har haft invandring. Det är riktigt, men säger föga om dagens situation.

Historiskt var invandringen mycket begränsad. År 1900 var endast 0,7 procent av befolkningen född utomlands, och ännu 1930 låg andelen omkring en procent. Invandrarna kom huvudsakligen från Norden och andra europeiska länder. Bland dem fanns dessutom återvändande svenskar och deras barn.

Trots århundraden av invandring betraktades Sverige i början av 1900-talet, och även långt senare, som ett ovanligt etniskt homogent land. Invandringen hade varit så begränsad att majoritetsbefolkningens historiska kontinuitet i huvudsak bestod.

Att Sverige alltid har haft invandring innebär inte att invandringens omfattning och sammansättning saknar betydelse.

Ett folk kan ta emot människor från andra länder under lång tid utan att förlora sin identitet. Men det betyder inte att befolkningens ursprung är betydelselöst eller att alla demografiska förändringar får samma konsekvenser.

Det är här Eos missar kärnan i resonemanget. En människa kan tillägna sig svensk kultur, tala perfekt svenska, följa svensk lag och vara fullständigt lojal mot Sverige utan att hennes genetiska ursprung förändras.

Det gör henne inte mindre värdefull eller hedervärd, och inte heller till en sämre medborgare. Men det visar att medborgarskap, kulturell identitet och härkomst inte är samma sak.

Eos medger själv att svenskheten är en gemenskap som sträcker sig över generationer och att det kan ta längre tid än en människas liv att bli uppfattad som svensk. Därmed erkänner han att nationell identitet inte är något man utan vidare kan välja eller förvärva genom ett administrativt beslut.

Ändå vill han göra den historiska härkomsten irrelevant.

Det finns också anledning att skilja mellan hur lätt människor kan integreras kulturellt och hur befolkningsförändringar påverkar nationens historiska kontinuitet. Språklig och kulturell närhet kan underlätta integrationen, medan stora skillnader i samhällsnormer och traditioner kan innebära större svårigheter. Genetisk härkomst avgör däremot inte en enskild människas förmåga eller vilja att integreras.

För den som betraktar ett folks historiska ursprung som en del av dess identitet blir även befolkningens långsiktiga sammansättning en relevant fråga. Den dimensionen kan inte avfärdas med hänvisning till att människor kan lära sig ett nytt språk och anpassa sig till en annan kultur.

Här framträder den avgörande skillnaden mellan att bevara den svenska samhällsmodellen och att bevara det svenska folket.

Om svenskheten uteslutande definierades genom språk, kultur och samhällsinstitutioner skulle den historiska svenska befolkningen i princip kunna ersättas av en helt annan befolkning utan att Sverige, enligt denna definition, upphörde att vara svenskt. Det skulle räcka att de nya invånarna övertog språket och samhällsnormerna.

Men den som betraktar svenskheten som både ett kulturellt och ett historiskt arv menar att någonting väsentligt då skulle ha gått förlorat.

Det innebär inte att man behöver motsätta sig all invandring eller ifrågasätta invandrares möjlighet att bli fullvärdiga medlemmar av den svenska samhällsgemenskapen.

Henrik Vinges vilja att med respekt möta invandrare som uppskattar Sverige och erbjuda dem en plats i samhällsgemenskapen står därför inte i någon principiell motsättning till en etnonationalistisk förståelse av svenskheten. Människor med annan härkomst kan vara lojala svenska medborgare, politiska meningsfränder och värdefulla samhällsmedlemmar.

Man kan vilja integrera invandrare och samtidigt vilja bevara det svenska folkets historiska kontinuitet.

Detsamma gäller naturligtvis andra folk. Att erkänna deras olika historiska ursprung innebär inte att tillskriva dem olika människovärde. Inte heller innebär en önskan att bevara den egna befolkningens kulturella och genealogiska kontinuitet i sig någon nedvärdering av andra. Hur sådana önskemål omsätts i politik måste samtidigt prövas mot principen om människors lika rättigheter.

Den avgörande frågan är därför vad vi menar med att Sverige ska fortsätta vara svenskt.

Är det tillräckligt att de som bor här talar svenska, följer lagen och delar vissa samhällsvärderingar, oberoende av hur befolkningens ursprung förändras? Eller har också det historiska svenska folkets fortsatta existens ett värde?

Eos utgår från det förra och avfärdar det senare som blodsmystik. Men därmed har han inte bemött den etnonationalistiska invändningen. Han har bara definierat bort den.

Svenskheten är både arv och miljö, både ett folk och en kultur. Den som vill förstå nationell identitet måste förhålla sig till båda delarna, inte låtsas att den ena saknar betydelse.

Petter Brolin
Ekonom, fastighetsutvecklare och kväkare, med ett förflutet i Fria Moderata Studentförbundet