Detta är en replik på: Egyptson: Sluta blanda ihop islam och islamism!

I debatten om islam i Europa återkommer ofta samma formulering: vi måste skilja på islam och islamism. Islam beskrivs då som en religion, medan islamism framställs som en politisk ideologi. Religionsforskaren Sameh Egyptson är en av dem som argumenterar för denna distinktion. Avsikten är begriplig – att undvika att muslimer i Europa, som utgör en religiös minoritet, kollektivt misstänkliggörs.

Men en god avsikt är inte detsamma som en god analys.

Distinktionen riskerar att skapa en falsk känsla av begreppslig klarhet, samtidigt som den lämnar den mest centrala frågan obesvarad: om islamism är en politisk ideologi – varifrån kommer då dess idéer?

Islamismen uppstod inte i ett ideologiskt vakuum. Den hämtar sin legitimitet ur samma källor som islam själv: Koranen, haditherna och den klassiska islamiska rättstraditionen. Dessa texter behandlar inte enbart frågor om personlig tro och andlig praktik. De innehåller också regler och resonemang om lag, samhällsordning, krig, skatter och politisk auktoritet.

Redan från 700-talet utvecklade muslimska jurister ett omfattande rättssystem – sharia – som reglerade både individens religiösa liv och samhällets institutioner. De klassiska rättsskolorna diskuterade ingående hur ett samhälle skulle organiseras: hur rättskipning skulle fungera, hur skatter skulle tas upp och hur relationen mellan religiösa grupper skulle hanteras.

Den politiska dimensionen var alltså inte ett senare tillägg till religionen. Den fanns där från början.

Profeten Muhammed själv framträder i den islamiska historien inte bara som religiös förkunnare utan också som politisk ledare, domare och militär befälhavare i Medina. Den gemenskap som växte fram kring honom utvecklades snabbt till en politisk ordning där religiös auktoritet och statlig makt sammanföll. När kalifatet etablerades efter hans död institutionaliserades denna sammanflätning mellan religion och politiskt ledarskap.

Mot denna bakgrund framstår den moderna islamismen inte som ett brott mot traditionen. Den kan snarare förstås som en radikal aktualisering av ett äldre arv. Ideologer som Hassan al-Banna och Sayyid Qutb använde moderna organisationsformer och politiska strategier, men deras argumentation hämtade legitimitet ur föreställningar om religiös lag och politisk ordning som funnits i den islamiska traditionen i över tusen år.

Att konstatera detta innebär inte att alla muslimer tolkar sin religion politiskt. Precis som i andra stora religioner finns inom islam en mångfald av tolkningar. För många troende är religionen framför allt en väg till moralisk vägledning och inre frid.

Men den historiska traditionen innehåller samtidigt en omfattande juridisk och politisk dimension. Det är ur detta tolkningsfält som islamismen växer fram.

Därför riskerar distinktionen mellan islam och islamism att bli mer fördunklande än klargörande. Den ger intrycket av två helt skilda fenomen, när relationen i själva verket är historiskt och teologiskt sammanflätad.

En seriös samhällsdebatt kräver att vi vågar analysera religionens historiska roll i relation till lag, makt och politisk ordning. Först när denna komplexitet erkänns kan diskussionen föras på en nivå som motsvarar verkligheten.

Att bortse från sambandet gör inte frågan enklare. Det gör bara analysen sämre.