Detta är en replik på Debatt: Sluta betala ut bidrag i kontanter

Det är lätt att spontant tänka: ”Ja, betala bara hyran direkt och ge matkuponger.” Det låter enkelt. Men så fort man försöker konstruera systemet i praktiken upptäcker man att man bygger en helt ny administrativ apparat.

Jag delar grundtanken att bidrag ska användas till det de är avsedda för och att fusk ska motverkas. Men ju mer jag funderar på själva genomförandet, desto mer tveksam blir jag till just matkuponger eller värdekort.

Några frågor uppstår omedelbart.

Ska korten fungera i alla butiker eller bara vissa? Om bara vissa – vem upphandlar och administrerar avtalen?

Vem ansvarar för produktion, distribution, spärrning och ersättningskort? Vad händer när en person flyttar, får arbete eller hyran förändras?

Hur hanteras tekniska fel? Om kortet slutar fungera en fredag kväll – vem ser till att personen kan köpa mat?

Hur ska butikerna avgöra vilka varor som får köpas? Krävs ombyggda kassasystem och vem betalar den kostnaden?

Men den kanske viktigaste frågan har nästan inte diskuterats.

Försörjningsstöd består inte bara av mat och hyra. Riksnormen omfattar även kläder, hygienartiklar, telefon, fritid och andra nödvändiga levnadsomkostnader. Därutöver kan bistånd lämnas till bland annat el, hemförsäkring, läkemedel, tandvård och glasögon.

Hur är det tänkt att fungera?

Ska kommunen betala försäkringsbolag, telefonoperatörer, tandläkare, optiker och apotek direkt? Ska olika kort eller betalningslösningar införas för olika typer av utgifter?

Ju fler delar man försöker lösa, desto tydligare blir det att man inte längre bara förändrar ett bidragssystem. Man bygger upp ett omfattande betalningssystem där myndigheter eller kommuner ska administrera stora delar av människors vardagsekonomi.

Det innebär också betydande juridiska och praktiska utmaningar. Försörjningsstöd beslutas av kommunerna enligt socialtjänstlagen och bygger på individuella bedömningar. Ska staten införa ett nationellt system eller ska varje kommun utforma sin egen modell? Hur förhåller sig ett sådant system till principen om det kommunala självstyret? Ett nationellt kortsystem skulle dessutom kräva ny reglering, omfattande upphandlingar, hög informationssäkerhet och en supportorganisation. Om kortet bara fungerar hos vissa aktörer uppstår dessutom frågor om konkurrensneutralitet.

Frågan är därför om kostnaden och komplexiteten verkligen står i proportion till den nytta man vill uppnå.

Kanske är det mer effektivt att rikta kontrollen mot de fall där problemen faktiskt finns, i stället för att införa ett nytt system för alla mottagare av försörjningsstöd.

Ett alternativ skulle kunna vara ett kontrollsystem: den som uppbär försörjningsstöd, när det finns skäl till särskild kontroll, inför nästa utbetalning visar att föregående månads hyra och andra prioriterade kostnader faktiskt har betalats. Den del av stödet som avser mat och övriga vardagsutgifter kan däremot disponeras fritt.

Ett sådant system skulle sannolikt vara betydligt enklare administrativt än värdekort och kuponger, samtidigt som kontrollen riktas mot de situationer där problemen faktiskt uppstår, utan att myndigheter behöver administrera människors hela vardagsekonomi.

Mare Johansson