Partiet Nyans vill införa ”personliga högtidsdagar”, alltså att medborgare ska kunna anpassa sina lediga röda dagar efter tro och tycke. Exempelvis för att göra det lättare för muslimer att fira eid. Lars Ört förkastar detta.
Detta är en replik på: DEBATT: Partiet Nyans – Inför personliga högtidsdagar!
Det är något rörande i hur Partiet Nyans gång på gång upptäcker att Sverige inte är ett tomt blad, och drar slutsatsen att det därför måste suddas ut.
Att våra röda dagar i stor utsträckning har kristet ursprung framställs som en orättvisa. Man kan nästan tro att Sverige i hemlighet lovat att vara kulturellt neutralt från dag ett, och sedan brutit kontraktet. I verkligheten är det förstås precis tvärtom, landet har en historia, en majoritetskultur och ja, ett arv. Beklagar om det kom som en överraskning.
Argumentet kokar i praktiken ner till följande: eftersom alla inte delar traditionerna, ska de gemensamma traditionerna relativiseras. Det är en intressant syn på “lika värde”, att det uppnås genom att ingenting längre är särskilt mycket värt alls.
Och visst, förslaget om “personliga högtidsdagar” låter ju modernt och progressivt. Vem vill inte ha ett samhälle där allt är skräddarsytt efter individen? Nästa steg blir väl att vi också ska ha personliga nationaldagar, individuella flaggor och kanske en egen liten statsbudget per medborgare. Full frihet, så länge någon annan administrerar den.
Men låt oss vara ärliga, detta handlar inte om flexibilitet. Svensk arbetsmarknad är redan en av världens mest flexibla när det gäller ledighet. Det här handlar om något helt annat, en ovilja att acceptera att man flyttat till, eller lever i, ett samhälle som inte är format efter ens egna traditioner från början.
Det mest ironiska är ändå integrationsargumentet. Tydligen ska sammanhållningen stärkas genom att vi institutionaliserar våra skillnader och gör dem till utgångspunkt för lagstiftning. För inget bygger gemenskap som att staten säger: ”Ni firar ert, de firar sitt, och vi ses… ja, när det passar.”
Gemensamma helgdagar är inte ett administrativt misstag som väntar på att rättas till. De är en del av det sociala kittet, något som gör att människor, oavsett bakgrund, faktiskt delar vissa referenspunkter. Att avfärda det som ett problem säger mer om avsändaren än om kalendern.
Vill man fira eid, Jom Kippur eller något annat finns alla möjligheter i världen. Det kräver ibland en semesteransökan. Det kallas vuxenliv, inte förtryck.
Men visst, om målet är ett samhälle där inget längre är gemensamt, där varje individ lever i sin egen lilla kulturella kalender och staten agerar koordinator för alltsamman, ja då är detta ett steg i helt rätt riktning.
Frågan är bara om det fortfarande är ett land.
Lars Ört
Knivsta
