Detta är en replik på: Gustavsson: Grönlandstestet – Är du en man eller en Trump-lakej?

Det är stor skillnad mellan att vara Trumplakej och att faktiskt förstå konsekvenserna av Trumps politik. När vissa högerkrönikörer i praktiken springer vänsterns ärenden blir man mörkrädd.

Att reflexmässigt gömma sig bakom argument om Grönlands suveränitet avslöjar hur ytlig kunskapen är om Grönlands historia och dess relation till det land som koloniserade och införlivade ön i sin sfär på 1700-talet – och som så sent som på 1960- och 1970-talen genomförde ett systematiskt preventivprogram riktat mot inuitiska flickor och kvinnor. Spiraler sattes in utan informerat samtycke, ibland på minderåriga, i syfte att minska födelsetalen och ”modernisera” samhället.

Och ja, detta är högst relevant i dagens debatt – eftersom såret fortfarande lever djupt i ursprungsbefolkningens kollektiva medvetande. Problemet är att den säkerhetspolitiska frågan hanteras med skygglappar och en anmärkningsvärt svag historisk slutledningsförmåga, när man i stället borde analysera bakgrunden till dagens geopolitiska realiteter. I dag erkänns dessa nutidshistoriska handlingar som allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter, präglade av kolonial maktutövning och social kontroll. Ändå nämns detta sällan, medan högerkrönikörer rättar in sig i vänsterledet i tron att de företräder någon sorts hedersam hållning: ”vi står upp för suveränitetsprincipen”. Rädslan att gå emot det vänsterextrema komplexet är alltid närvarande.

Till skillnad från Danmarks historiska relation till Grönland – präglad av kontroll, övergrepp och ett konsekvent motstånd mot verklig självständighet – har USA något konkret att erbjuda: säkerhet och ekonomiskt välstånd, med utökad amerikansk militär närvaro.

Detta ska ställas mot den totalt verklighetsfrånvända idén om att skicka svenska soldater som yttersta skydd – inte mot Ryssland eller Kina, utan mot USA. Ett resonemang som vittnar om närmast total brist på strategisk slutledningsförmåga.

SE ÄVEN: Andersson öppnar för svenska trupper på Grönland

Men visst – det var ju SSU:s lätt förvirrade ungdomsförbund som kläckte idén, ivrigt påhejade av populisten Magdalena Andersson. USA lär skaka i sina grundvalar.

Inget ont sagt om våra militära styrkor, men det torde inte finnas många inom det svenska försvarsetablissemanget som tar detta på allvar – eller som ser sig själva som motståndare till sina amerikanska allierade och kollegor.

Om Danmarks påstådda omsorg om ursprungsbefolkningen varit genuint historiskt förankrad, hade man för länge sedan möjliggjort för Grönland att utvecklas till en trygg och självständig stat. Det har man inte gjort. I stället har greppet behållits över ett land man en gång tog – och över ett folk man för inte särskilt länge sedan aktivt försökte reducera.

Detta är bakgrunden som många krönikörer väljer att bortse från. Eller – mer sannolikt – inte har en aning om.

Trumps strategi måste förstås utifrån USA:s nya säkerhetsdoktrin. Den bygger på en nykter analys av ett aggressivt expanderande Ryssland och Kina i den norra hemisfären. Det handlar inte om retorik – utan om realpolitik.

Frågan är annars vad dessa högerkrönikörer tror att svensk underrättelsetjänst syftar på när man varnar för ökad rysk aktivitet i vårt närområde.

Grönland utgör i detta sammanhang USA:s yttersta strategiska utpost mot ett reellt växande hot – och därmed också ett skydd för Europa. USA bygger åter ett säkerhetsparaply, denna gång från norr. Man har redan – om än under visst knorrande – tvingats hjälpa EU:s politiker att förstå vikten av att varje europeiskt allierat land ökar sina försvarsanslag för att kunna stå emot ett direkt anfall från öst. Det är i princip bara Carl Bildt och andra reliker som ännu inte verkar ha förstått detta.

USA är tydliga: vi är allierade så länge Europa inte imploderar till följd av fatal migrationspolitik.

Alternativet vore att USA helt drar sig tillbaka från Nordatlanten – eller, vilket vore fullständigt absurt, att man skulle behöva ”annektera hela Norden och Tyskland”, som vissa insinuerar genom sina halmgubbar.

Sedan murens fall har den europeiska politiska diskursen dominerats av konstruktivism – föreställningen att normer, institutioner och goda intentioner i sig garanterar fred. Den världsbilden är nu de facto död. De politiker och experter som i panik ropar om suveränitetsprincipen gör det av ett enda skäl: de ser sin egen ideologiska karta ritas om i realtid. Realismen är tillbaka.

Förstår man inte – som högerkrönikör – att denna typ av angrepp på meningsfränder i praktiken gynnar vänstern och dess följe, då bidrar man själv till att motståndarsidan smörjer kråset. Vakta tungan. Tänk ett varv till innan pennan flödar. Konsultera gärna någon med faktisk sakkunskap. I känsliga valtider är inre splittring knappast det mest ansvarsfulla bidraget – särskilt inte när det sammanfaller med mainstreammedias indoktrineringsiver.

Trumpadministrationen är övertydlig. Och detta skrivs inte av idoldyrkan eller kärlek till Trump, även om vissa vill inbilla sig det. Det handlar om realismens återkomst – en värld där maktbalans, avskräckning och kärnvapenparitet, terrorbalansen (MAD), är det som faktiskt förhindrar storkrig. Inte blommor och tomma tunnor.

Det är hög tid att även svenska högerkrönikörer tar ett extra varv innanför pannbenet innan de uttalar sig i denna fråga. Inte av lojalitet mot Trump – utan av respekt för historien, geopolitiken och verkligheten.

Fredrik Svensson

Samhällsdebattör och observatör