Religionsfriheten i dess nuvarande form ifrågasätts i Sverige där islamisk-politiska krav kolliderar med sekulära värderingar. Men istället för att avveckla religionsfriheten finns det möjligheter att införa tydliga begränsningar för att skydda demokratin och rättsstaten, skriver Ulf Lönnberg i en replik till Björn Schaerström.
I debattartikeln Religionsfriheten har blivit demokratins fiende (Bulletin 31/3) argumenterar Björn Schaerström för att religionsfriheten ska skrotas och ”att frågor om tro ska behandlas under yttrandefriheten”.
Det skulle få långtgående konsekvenser både kulturellt och juridiskt. Men jag håller med Björn Schaerström om att religionsfriheten ”har passerat bäst-före-datum” – i nuvarande form. Det är uppenbart att islamisk-politiska krav i religionsfrihetens namn hotar Sverige som sekulär demokratisk rättstat.
Det är verkligen hög tid att stoppa islams religions-politiska agenda. Nu behövs kompetenta (modiga?) politiker som med ideologisk övertygelse och vass sakpolitik upprätthåller vår sekulära demokratiska rättsstat.
Religionens plikt och statens makt i symbios över folkets liv och förvärvsarbete har vi lämnat bakom oss. Den samhällsmodellen hör inte hemma längre i vår demokrati med centraleuropeisk rättsordning. Krav på juridiskt giltig könsseparering, mång-, barn- och kusingifte liksom klanbaserade hedersmormer och domstolar är i svensk kontext uttryck för politiska krav som skulle kräva lagändring.
Krav på böneutrop från minareter, avbrott i arbetet för bönestunder, slöja på poliser, andra myndighetspersoner, religiös huvudduk på skolbarn och heltäckande maskering i offentliga rum kan vi - och ska vi - förbjuda i Sverige.
Enligt Europeiska konventionen för de mänskliga rättigheterna kan vi införa begränsningar ”som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten eller till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter”.
Björn Schaerström har principiellt rätt i att vi skulle vi kunna skrota religionsfriheten. Det skulle emellertid kräva en lång politisk process - med politisk enighet - över flera mandatperioder. Men ännu viktigare: då skulle Sverige mäla sig ur FN:s mänskliga rättigheter.
Då skulle vi inte skilja oss fullt från de asiatiska stater som ratificerat FN:s mänskliga rättigheter och samtidigt reserverat sig och skrivit att de inte känner sig bundna i de delar som strider mot Koranen.
Mot sådana politiskt-religiösa kollektiva krafter ska vi inte vara neutrala. Vi ska med det internationella samfundet upprätthålla FN:s mänskliga rättigheter. Och som nation ska Sverige framgent vila på västerländskt kristna värderingar och centraleuropeisk rättstradition.
Ingen demokrati fungerar utan en religionsfrihet som tillåter sina medborgare att byta eller lämna religionstillhörighet. Det är förbjudet i många muslimska länder.
Som Björn Schaerström påpekar, har vi hittills inte tagit strid för nationella inskränkningar i vår grundlagsfästa religionsfrihet - trots att det är fullt möjligt.
Gränssnittet mellan religionsfrihet och yttrandefrihet är komplex politisk materia. I Sverige ser vi religionen som något privat vid sidan om samhällsengagemang och (parti-)politiskt arbete. För troende muslimer är den konfliktytan en icke-fråga, de avvisar vår västerländska rågång mellan religion och politik. För troende muslimer är religionen och politiken en entitet.
Som sekulär demokratisk rättsstat måste vi och våra politiker kväsa religiös extremism som i religionsfrihetens namn kräver religiös lagstiftning och utrymme för störande religiöst påbjuden utövning i offentliga.
Ulf Lönnberg, samhällsdebattör som driver bloggen svenskreligionspolitiskdebatt.com
