KRÖNIKA. ”Vi liberaler kan inte vara partiet för stängda gränser”, skrev Max Hjelm och Elin Hjelmestam från LUF i Aftonbladet nyligen. De informerade läsarna om att 80 miljoner är på flykt i världen, men ”i Sverige gör vi så gott som ingenting för att underlätta deras situation”. 

Har de missat hur många som har fått hjälp av svenska skattebetalare redan? Hundratusentals människor fick asyl baserat på flyktingstatus bara de senaste tio åren, som flyktingar eller anhöriga, och Sverige har tagit emot fler per capita än genomsnittet i EU.

Har LUF:arna inte noterat hur stora uppoffringar som gjorts på grund av detta, och hur skolan, arbetsmarknaden och välfärden påverkats? Har de inte sett hur migrationen och den dåligt fungerande integrationen har urholkat budgetar genom åren och kommer att göra så under lång tid framöver, särskilt med tanke på att många av de nyanlända har svårt att få egenförsörjning? Förstår de inte att ökade kostnader gör att skatterna kan behöva höjas i spåren av ökade kostnader? Är de förblindade av ideologiska principer och verklighetsfrånvända visioner? 

Det verkar inte bättre.

Liberalismen må ha en förkärlek för frihet, men när sådan inskränker på andras måste man tänka efter och visa hänsyn. Frihet för en blir ibland ofrihet för en annan och den målkonflikten måste beaktas.  

I ett land där inkomster beskattas hårt i syfte att sedan erbjuda välfärd till alla blir vi å ena sidan trygga, men å andra sidan sårbara. Om ens inbetalningar verkligen ger en vård, skola, omsorg och grundtrygghet är det ju bra, men om de slarvas bort hotas ens trygghet. I och med att asylsökande och nyanlända erbjuds del av det gemensamma kommer det att ha effekt på enskildas ekonomi, för summan av våra skatteinbetalningar är trots allt inte oändliga. 

När man öppnar gränsen till svenskarnas gemensamma plånbok blir ju öppna gränser ett hot. 

Migrationsfrågan har under åren varit superkänslig att prata om; den har omgärdats av allehanda ord som medmänsklighet, godhet, solidaritet och mänskliga rättigheter. Ur ett liberalt perspektiv har generös migration försvarats med frihet som princip. 

Vi som har harklat och undrat ”men hur ska det fungera i praktiken?”, “hallå, vem ska betala och vad ska bortprioriteras?” eller ”ehum, har ni tänkt på målkonflikter?” har inte sällan svartmålats och hängts ut som en slags empatilösa monster. 

Men man måste faktiskt pussla ihop de fina orden med verkligheten och nuet. Häromdagen skrev GT om Bengtsfors som var bland de kommuner som under flyktingströmmen 2015–2017 tog emot flest flyktingar i förhållande till befolkningen. Under flyktingåren gick kommunen plus med sammanlagt drygt 61 miljoner kronor, men sen kom vändningen; 2018 gick man minus med 7 miljoner och 2019 med 20,2 miljoner. ”Arbetslösheten är i dag tretton procent, och nästan var femte invånare i vuxen ålder försörjs av bidrag”.

Bengtsfors situation är inte unik. Om Liberalerna inte blir partiet för mindre öppna gränser är det invånarna i Bengtsfors man sviker. 

Dessutom lär man inte locka särskilt många väljare med en öppna-gränser-strategi. 

I en undersökning som Novus gjorde för SVT i somras ville en ökande majoritet ta emot färre asylsökande medan en krympande minoritet ville ta emot fler. En opinionsundersökning gjord av Demoskop förra året, på uppdrag av Moderaterna i Europaparlamentet, visade att 57 procent ville se minskad asylinvandring till EU.

Att vilja stänga gränsen är en naturlig reaktion då politikerna har skapat en välfärdsstat som vi alla är med i vare sig vi vill det eller ej. När man öppnar gränsen till svenskarnas gemensamma plånbok blir ju öppna gränser problematiskt. Som Margaret Thatcher en gång sa: “The problem with socialism is that you eventually run out of other people's money.” I en sådan situation finns knappast frihet, varken till egen konsumtion eller skattefinansierade skola.

Den liberal som värnar om individens frihet från staten säger därför nej till total öppenhet. Inte med glädje, men av respekt.

TEXT: CAROLIN DAHLMAN
Krönikör på Bulletin
carolin@bulletin.nu
Facebook: Carolin Hanna Dahlman
Twitter: carolindahlman 

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.