Riksbanken har höjt räntan med en procentenhet. Det var väntat och mer lär komma. Höjningen kommer som en reaktion på en lång tid av senfärdighet från Riksbanken i kombination med en politik som hoppats på en evig högkonjunktur med låg inflation och låga räntor.
Riksbankens höjning av räntan var inte någon chock utan väldigt väntad. Det tycks som att de flesta bedömare hade uppskattat att höjningen skulle stanna på 0,75 procentenheter och inte den hela procentenhet det slutade på. Förmodligen ville Riksbanken visa beslutsamhet efter kritiken om senfärdighet.
Inflationen närmar sig tio procent men räntan har hållits låg. Tron har varit att inflationen är knuten till kriget i Ukraina och snabbt ska passera.
Räntan har länge hållits för låg vilket skjutit problem på framtiden. Hushållen är sockerhöga på billiga lån, bostadsmarknaden är inflaterad, aktiepriserna har drivits upp och många har vant sig vid en väldigt hög konsumtion.
Samtidigt har politiken varit passiv. Det har klagats lite på växande klyftor, de som kunnat låna har ofta haft lätt att tjäna pengar. Fonder, aktier, fastigheter och annat har rusat i pris samtidigt som räntan varit försumbar. Om politiken ingripit och använt högkonjunkturen till reformer så hade landet varit bättre rustat nu. Men som så ofta trodde, eller önskade, politikerna att högkonjukturen skulle lösa problemen. Då slipper man förhandlingar och kritik från grupper som upplever att de förfördelas.
När konjunkturen började vika fanns en lång rad problem internationellt och i Sverige. Problem med flaskhalsar, logistik som inte fungerande och brist på råvaror. Hamburgerkedjan Max har tvingats ta bort en sås från menyn därför att det är råvarubrist. En liten detalj, men talande.
Alla var vana vid det goda livet och politiken ville inte säga att festen var över och det var dags att gå hem. Det var normalt att tjäna stora pengar på evigt stigande bostadspriser. Ville man åka på semester kunde man enkelt och billigt ta lån med bostaden som säkerhet. Betalar man en procent i ränta är skillnaden i att låna hundratusen mer för en bostad en tusenlapp om året före ränteavdrag. Trots det har många hushåll uppemot halva inkomsten i kostnader för boende.
Här finns problemet med räntehöjningen för många hushåll. I procentenheter är höjningen en procentenhet, men som kostnad för ett bolån kan de bli en höjning med i värsta fall 50–100 procent. Det är många hushåll som får svårt att klara en sådan höjning av kostnaderna. Särskilt om bankerna passar på att ta lite extra höjd för inflationen.
Höjd ränta kommer att tvinga bort dels en del lån från marknaden, dels så kommer det att minska nya lån, framför allt för konsumtion. Samtidigt kommer annan konsumtion att minska eftersom löner i högre grad kommer att gå till amorteringar och räntor.
Mycket av inflationen är sprungen ur politiska beslut, vilket gör räntehöjningar trubbiga. Elpriser som rusar efter stängd kärnkraft i Sverige och utomlands kommer inte att dämpas nämnvärt av stigande räntor eftersom mycket av elkonsumtionen har låg elasticitet.
Riksbanken borde ha höjt tidigare och i mindre steg. Men framför allt borde högkonjunkturen ha använts till reformer för att minska arbetslöshet, utanförskap och öka produktiviteten. Kostnaderna kommer nu snabbt och i samband med att inflationen stiger och fastighetsmarknaden sjunker. Hade både politiken och riksbanken agerat tidigare hade effekterna blivit mindre.
