Försörjningsstöd är det formella namnet på det som tidigare hette och fortfarande ofta kallas socialbidrag. Det är det yttersta ekonomiska skyddsnätet i socialförsäkringssystemet, och ges till personer som saknar egen försörjning och inte är berättigade till något annat ekonomiskt bistånd. I och med de senaste decenniernas invandring och den permanent stora gruppen långtidsarbetslösa har försörjningsstödet ändrat karaktär. Det som ursprungligen var tänkt som en tillfällig nödlösning blir numera i många fall permanent försörjning under decennier.

Maria Rennerstam berättar inledningsvis att hon under sin tid som socialsekreterare var frustrerad över missförhållanden, och att hon nu ser det som ett kall att ge ut sin bok. Hon konstaterar med viss bitterhet att hennes fortsatta karriärmöjligheter inom socialtjänsten troligen är obefintliga.

En socialsekreterares bekännelser utgörs av två delar. Den första delen är en genomgång av de förutsättningar under vilka socialtjänsten arbetar. Bland annat förklaras hur det svenska socialförsäkringssystemet är uppbyggt, vad som står i socialtjänstlagen och bidragsbrottslagen, samt hur SFI (Svenska För Invandrare) fungerar.

Mycket är självklarheter för den som har baskunskaper om Myndighetssverige. Men en hel del är ändå läsvärt, i synnerhet om man inte har skolans samhällskunskapsundervisning i färskt minne eller själv har erfarenhet av socialtjänsten.

I bokens andra del redogör Maria Rennerstam för 33 ärenden hon kom i kontakt med under sin tid som socialsekreterare. Varje ärende illustrerar någon typ av bidragsfusk eller felaktigt utnyttjande av socialförsäkringssystemet. Efter varje fallbeskrivning gör författaren en analys av vilka systemfel som ligger till grund för missförhållandena, och ger förslag på åtgärder.

Flera av ärendena är så absurda att de kunnat vara roliga. Men skrattet fastnar i halsen när man betänker att det handlar om enorma mängder skattemedel som slösas bort. Till exempel berättar Rennerstam om den bostadslöse mannen som påstod att hyresrummet han fått ”blivit mindre sedan han först var och tittade på det”. Han valde därför att stanna på vandrarhemmet som kostade nästan åtta gånger så mycket – en kostnad som socialförvaltningen fick stå för.

Boken innehåller inte någon statistik som indikerar att invandrare skulle vara överrepresenterade i bidragsbrottslighet, och Rennerstam påstår inte heller att så skulle vara fallet. Men det är uppenbart att hon i hög grad kopplar bidragsfusket till hög invandring och illa fungerande integration. Flertalet av de ärenden hon beskriver gäller varianter av bidragsfusk som kan sägas vara ”invandrarspecifika”.

Bokens styrka är den höga konkretionsnivån. En skribent med mera högtflygande ambitioner skulle förmodligen inte ha kunnat motstå lockelsen att ge sig in i snåriga, teoretiska resonemang om exempelvis migration eller välfärdsstatens utveckling. Maria Rennerstam väljer tvärtom att vara handfast och jordnära.

Hon ger konkreta, detaljrika beskrivningar av hur fusket fungerar i praktiken; från manipulerade kontoutdrag och förfalskade arbetsintyg, till klienter som låtsas att de inte förstår svenska och konflikträdda socialsekreterare som inte vågar ge avslag ens då ansökningar uppenbarligen bygger på osanna uppgifter.

Det finns mycket att uppröras över i Rennerstams skildring. Men mitt i eländet kan man ändå känna visst hopp. Det verkar nämligen, åtminstone ur ett lekmannaperspektiv, som om flera problem skulle kunna vara ganska lätta att åtgärda, om bara viljan fanns på politisk nivå. Rennerstam visar till exempel hur bidragsbrott i stor utsträckning skulle kunna förebyggas om man tog bort den sekretess som råder mellan socialkontor i olika kommuner, och om man gav socialtjänsten rätt att kringgå banksekretessen på samma sätt som Försäkringskassan.

Tyvärr dras ”En socialsekreterares bekännelser” ner av den undermåliga språkbehandlingen. Det är uppenbart att Rennerstam inte är en van skribent, och hon har inte gjort det lätt för sig genom att ge ut boken på eget förlag. Det skulle verkligen ha behövts en redaktör som åtminstone kunnat slipa bort de värsta grodorna.

Bitvis får man känslan av att texten skrivits av en osäker förstaårsstudent på universitetet, som gång på gång misslyckas i sina försök att använda ett formellt akademiskt språk. Till författarinnans försvar ska dock sägas att hon utlovat bättre korrekturläsning och språkgranskning i kommande upplagor.

Så kommer då knäckfrågan: Kan man lite på den bild Rennerstam förmedlar? Är bidragsfusket så omfattande och kontrollfunktionerna så dåliga som hon skriver?

Själv väljer jag att tro att Maria Rennerstam faktiskt drivs av ett genuint rätts- och sanningspatos, och att det är därför hon valt att berätta om sina erfarenheter. Det är svårt att se att hon har något annat att vinna på det. Därför uppfattar jag hennes skildring som trovärdig.

Trots sina brister är ”En socialsekreterares bekännelser” ett viktigt vittnesmål som förtjänar att uppmärksammas.

Läs även: Varning för personkult

Maria Rennerstam: En socialsekreterares bekännelser (Books on Demand, 2022)

Rolf Hansson