I boken Från idéer till idyll (Norstedts, 1966) använde Herbert Tingsten en planetarisk metafor för att beskriva socialdemokratins unika ställning i svensk politik. S var den sol kring vilken alla andra partier kretsade. Enligt DN:s legendariska chefredaktör hade partiet “en särställning, ett nästan magiskt försteg i förhållande till andra partier”. 

Det hängde givetvis ihop med partiets skickliga pragmatism. Men S var mycket mer än ett dugligt politiskt parti. Dess politiska projekt – det som Per Albin Hansson kallade “folkhemmet” och Tage Erlander “det starka samhället” – förkroppsligade en i den svenska historien djupt liggande önskan till gemenskap och samförstånd. Det stod för det moderna, men vilade på ett urberg av gamla traditioner och nedärvda förhållningssätt. Det var denna kontinuitet i förändringen, att kunna fläta samman historiens arv och framtidens löfte, att reformera “enligt Burkes mönster för att bevara”, för att åter citera Tingsten, som var den yttersta hemligheten bakom socialdemokratins framgångar. 

Denna särställning, som gjorde partiet till en både stats- och nationsbärande kraft, har sedan dess gått successivt förlorad. Först med Palmetidens återideologisering av svensk politik, då socialdemokratin lämpade mer än tre samförståndspräglade decennier överbord och den svenska “idyllen” blev arenan för hätska konfrontationer. Sedan genom partiets oförmåga att ta itu med de stora utmaningarna som migrationen och övergången till ett mångetniskt samhälle förde med sig.

På så vis har det politiska systemet förlorat det som praktiskt taget alltsedan den allmänna rösträttens införande var dess självklara mittpunkt. Nu lever vi i en ny tid av omtumlande förändringar, men saknar framtidens vägvisare och lösenord. Ingenstans kan en kraftfull vision skönjas, som skulle kunna ena oss kring en förnyelse förmögen att kombinera det gamla med det nya, och bejaka den mångfald som Sverige rymmer i dag utan att förråda dess historia.

Det som i stället syns är allehanda uttryck för en dysfunktionell mångfald och ett djupt splittrat samhälle. Det är givetvis inte hela bilden och inte ens merparten av bilden, ty hälsan tiger still och det som fungerar gör sig inte alls påmint på samma sätt. Ändå är de problem som kan relateras till en utanförskapspräglad mångfald tillräckligt omfattande och allvarliga för att väcka allmän bestörtning. 

Det är bakgrunden till socialdemokratins långvariga kräftgång, som givetvis korrelerar med sverigedemokraternas frammarsch. Det gamla nationsbärande partiet har, för att uttrycka det drastiskt, svikit sin roll som nationens samlande kraft och många har i stället sökt sig till ett parti som har gjort den nationalromantiska nostalgin till drivfjäder. 

De 16,9 procentenheterna som S förlorade mellan riksdagsvalen 1994 och 2018 motsvarar nästan exakt de vinster som SD gjorde mellan dessa val (17,3 procentenheter). Samtidigt blev SD största partiet bland de manliga LO-medlemmarna. Allt detta markerar den allra viktigaste förskjutningen i svensk politisk historia på mycket länge och den kan mycket väl fortsätta efter att pandemins rubbningar lagt sig. 

Att det inte finns någon återvändo till den typ av etniskt homogent folkhem som landet en gång var är en självklarhet i ett Sverige där mer än var fjärde invånare är född i utlandet eller har två föräldrar som är det. Men det betyder inte att det idealiserade minnet av det som en gång fungerande som förlösande metafor för det moderna Sverige inte skulle kunna bli en viktig ingrediens i gestaltningen av framtiden. 

Sverigedemokraterna är det parti som överlägset har förstått detta. I partiets program nämns ordet folkhem sju gånger och partiets deklarerade målsättning är att ”återskapa ett folkhem”, som de inte helt utan fog betraktar som ”en i grunden socialkonservativ idé”. Den som i stället skulle leta efter ordet folkhem i Socialdemokraternas partiprogram skulle göra det förgäves.

Att socialdemokratin inte förmår förvalta bättre det mest centrala inslaget i partiets historiska arv kan omvandlas till en försummelse med ödesdigra följder. Det leder mina tankar till några meningar som citeras i Svensk höst (DN, 1982), den snart fyrtioåriga betraktelsen av Hans Magnus Enzensberger som alltjämt kan läsas med stor förtjänst: 

"Avskaffandet av historien är kanske det största ideologiska fel den svenska socialdemokratin har begått. Hur skall en så gammal nation veta vad den gör, när den inte vet vad den har ärvt? Denna systematiska glömska kommer att straffa sig, om inte förr, så i de kristider som förestår oss."

Det här är en kolumn. De åsikter och analyser som framförs är skribentens egna.