Pöbelns angrepp på USA:s kongress är en historisk skamfläck. Det är häpnadsväckande att grälsjuka vänsterröster utnyttjar detta barbari för att misstänkliggöra den svenska oppositionen.
De våldsamma scenerna från Washington är svåra att värja sig emot. Det inträffade är en historisk skamfläck i en av världens främsta demokratier. Det finns inga ursäkter för det barbari som Trump-mobben gjort sig skyldig till.
De som försvarar eller som försöker bortförklara ”demonstranternas” agerande, liksom de som sprider allehanda konspirationsteorier på nätet som syftar till att relativisera det inträffade, uppvisar sitt förakt för den representativa demokratin och den demokratiska processen. Den som anser att man med hot och våld kan sätta sig över, i detta fall ett demokratiskt valresultat, är ingen demokrat. Inte heller är den särskilt konservativ.
Konservatismen gör motstånd mot radikalismen, oavsett i vilken skepnad den förekommer. Konservatismen hyser respekt för institutioner, seder och procedurer, liksom den tar avstånd från hastiga och genomgripande förändringar av samhället. När det radikala kommer till uttryck i ett försök att riva ner och sätta sig över det hävdvunna strävar det konservativa efter att utveckla och bevara det som fungerar. Konservatismen sätter sin tilltro till rättsstatens principer. Donald Trump är en radikal. Det inträffade i USA är ett försök till revolution, och därmed raka motsatsen till konservatismens innersta väsen.
De uppmuntrande reaktionerna i Sverige, på vad som närmast kan liknas vid ett försök till statskupp i USA, sorterar ut borgerliga i allmänhet, och konservativa i synnerhet, från det lilla, men högljudda och hatiska, fåtal som maskerar sig i lånta fjädrar. Denna grupp radikaler saboterar för den stora massan högerväljare, som de alltså inte har något gemensam med, då den gör det alltför enkelt för delar av den grälsjuka vänstern att av maktstrategiska skäl dra alla till höger om sig själva över en kam.
Reaktionerna från de svenska Trumpanhängarna – märk väl att inga etablerade opinionsbildare eller förtroendevalda politiker finns bland dessa – som nu ventileras i kommentarsfält och på sociala medier är skrämmande. Men minst lika oroväckande är de vänsterröster som genast ser ett tillfälle att göra svensk inrikespolitik av det som skett. Försöken, inte minst från den alltid tjänstvilliga Annika Strandhäll (S), att kleta ner demokrater som Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch (KD) med den skandalösa situationen i USA, i syfte att misstänkliggöra deras demokratiska kompass, är oanständiga och leder enbart till den nedsolkning av det offentliga samtalet som samma personer säger sig hysa oro över. Därtill förminskas allvaret i det som faktiskt just ägt rum.
I all sin ohederlighet framskymtar åter den oroväckande uppfattningen att den politiska motståndaren utgör ett hot mot demokratin medan man själv, läs Socialdemokraterna, ska betraktas som dess garant och försvarare. I klarspråk: allt utom en regering ledd av Stefan Löfven är illegitimt. Det är en häpnadsväckande inställning som aldrig får accepteras som sanning.
Men allt är inte nattsvart. Under de gångna dagarna är det många som bekänt färg på respektive sida. Under torsdagen twittrade Annika Strandhälls efterträdare, socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S) klokt: ”Svensk höger & vänster behöver en ärlig dialog om hur vi tillsammans kan agera för att upprätthålla medborgarnas tillit till de offentliga institutionerna i vårt land. En ärlig dialog om vad vi kan enas om och vad vi inte kan enas om. Låt oss inspireras av vår 1900-talshistoria. Vi är inte USA. Vi har vår egen politiska kultur och tradition. Låt oss inspireras av svensk 1900-talshistoria. Av den kompromisskultur som skapat ett av världens mest fredliga och anständiga samhällen. Reform istället för revolution. Kompromiss istället för konfrontationspolitik. Respekt och förståelse för motståndaren istället för polarisering. Så kan vi undvika att hamna där USA är i dag”.
Det är läge för besinning om vi inte vill hamna i samma situation som den som resulterat i det som nu utspelar sig i USA. En situation som definieras av misstro, fientlighet och medvetna vantolkningar. Tiden är inne, för alla som tror på demokrati i dess fullkomliga bemärkelse, att försöka enas kring de grundläggande spelreglerna trots övriga meningsskiljaktigheter i sakfrågor. Ett första steg är att ta avstånd från det egna lägrets idioti. Ett andra är att erkänna den politiska oppositionen som legitim. Ett tredje att respektera väljarnas önskan sådan den manifesteras i fria, demokratiska val. En demokrati definieras till syvende och sist av förekomsten, och erkännandet, av en opposition.
