Den 27 oktober föll domen i förvaltningsrätten i Stockholm, något stiftelsen Doku var först att rapportera. Rinkeby-Kista stadsdelsnämnd i Stockholms stad fick bifall. Socialförvaltningen hade gjort rätt, som hade ingripit. Mamman hade brustit i omsorgen. Flickan riskerade att fara ännu mer illa. Det var befogat att omhänderta flickan, precis som stadsdelsnämnden hade låtit göra i augusti.

Men rätten kunde inte fastslå att flickan själv hade ett destruktivt beteende. Trots att utredningen visade att hon ”inte tagit avstånd från den våldsbejakande miljön och reflekterar inte fritt eller naturligt över att hon har haft nära familjemedlemmar som deltagit i beväpnade konflikter med terrororganisationer”. Bakslag på den punkten spelade kanske ingen roll. Mamman och flickan hade till slut – motvilligt – gått med på socialens vårdplan för skola och boende.

Flickan borde vara i gymnasiet. Men skolgången har avbrutits. Enligt stadsdelsnämndens utredning ligger hennes kunskapsnivå på låg- eller mellanstadienivå.

Det är inte förvånande. Hemmiljön är problematisk.

Mamman, en svensk konvertit, bodde i slutet av 1990-talet med sin marockansksvenske make i al Qaidas träningsläger i Khalden i Afghanistan. En tid innan invasionen som följde på dåden den 11 september 2001 flydde de via Iran hem till Sverige. När flickan var några år gammal drog pappan ut i heligt krig – jihad – i Irak. Han sprängde sig till döds 2008 i samband med en amerikansk räd. Då hade han avancerat till andreman i al Qaida i Irak. Han hade varit med om att bygga upp det som sedermera blev Islamiska staten.

Mamman tog barnen till Egypten. När ene storebrodern blev tonåring skickades han till Sverige, där han fick bo hos andra medlemmar i den krets av jihadister som Säpo kallar ”det nordafrikanska nätverket”. 2012 omhändertogs han av socialen, som oroades för hans kriminella umgänge. Men det hindrade honom inte från att senare ta värvning i Islamiska staten i Syrien. Han greps 2015 vid turkiska gränsen. Idag är han tillbaka i Sverige. Han dömdes så sent som 2018 i Solna tingsrätt för stöld, bedrägeri, grovt häleri, brukande av falsk urkund, olovlig körning och brott mot knivlagen. (Kumpan i målet var för övrigt en annan ung man från Stockholm med liknande bakgrund – en pappa dömd för terroristbrott i Marocko 2008, en svåger död i jihad i Syrien.)

Den andre storebrodern ska ha dött i strid för IS.

Rinkeby-Kista stadsdelsnämnd omhändertog flickan efter en orosanmälan. Det hade bland annat inkommit en uppgift om att hon 2019 gifts bort med en äldre man i Syrien. Förvaltningsrätten summerade: ”Det finns också en oro för [flickans] radikalisering, hennes roll i den extremistiska miljön med risk för bortgifte och barnafödande med syfte att föra kampen för kalifatet vidare.”

”Flickan”, förresten. Hon blir myndig i år. Det här är kanske sista chansen för det offentliga Sverige att påverka henne. Hur nu det skulle gå till. ”Det stämmer inte att hon har vuxit upp i en våldsbejakande miljö”, anser flickan själv, enligt Förvaltningsrättens redogörelse. Hon menar att ”hon och hennes mamma har en jättebra kontakt.”

Svenska säkerhetsorgan har haft ögonen på familjen åtminstone sedan 1995, då pappan förhördes angående ett terrordåd i Paris tunnelbana. Det offentliga har trots det inte lyckats förhindra vare sig pappans karriär i al Qaida eller de två sönernas värvning till Islamiska staten. Barnen har kunnat ärva föräldrarnas religionstolkning.

Nu oroar man sig för att det ska födas en tredje generation jihadister. Och där lagstiftare, säkerhetspolis, polis och domstolar misslyckats, har ansvaret vältrats över på socialtjänsten.

Fallet ovan är extremt men inte unikt. Säkerhetspolisen uppger att jihadistmiljön i Sverige numera omfattar omkring 2 000 personer. Möjligheterna till polisiär bekämpning har hittills varit begränsade. Det har inte varit olagligt att ta värvning i terroristorganisationer, att utbilda sig i terroristläger eller att resa till terroristernas stridszoner. I stället har jihadisterna på senare år fått punktmarkeras av andra myndigheter, av skattehandläggare och av socionomer.

Det är omöjligt att sätta sig in i hur det kan kännas att vara socialsekreterare i en sådan situation. Att som kommuntjänsteman ensam behöva ingripa mot al Qaida och Islamiska staten. Att utan annan uppbackning än stadsdelsnämndens stämpel stå i frontlinjen mot terrorister.

Socialtjänsten i Rinkeby-Kista tvingas ta det ansvar våra politiker skulle ha burit. Tyvärr talar inget för att den kommer att lyckas.