Utan egen flotta vinner Ukraina kriget till sjöss mot en av världens största sjömakter. Med små drönare har Kiev vänt Moskvas blockadförsök till en egen belägring – men attackerna mot oljetanker och exportterminaler drar nu in grannländer i konflikten. Turkiet och Kazakstan protesterar.
Svarta havet har återigen blivit en arena för aktiva stridshandlingar. I centrum för dessa händelser – en ny fas av den maritima konfrontationen mellan Ukraina och Ryssland. Trots avsaknaden av fullvärdiga sjöstridskrafter har Ukraina under de senaste åren visat sin förmåga att radikalt förändra situationen i regionen genom att använda marina drönare och högprecisionsvapen.
De senaste attackerna mot ryska fartyg från den så kallade ”skuggflottan” och infrastruktur som är involverad i att kringgå sanktioner vittnar om att kriget till sjöss expanderar och påverkar grannstater, vilket väcker protester, särskilt från Turkiet och Kazakstan. Detta understryker inte bara dynamiken på den maritima fronten, utan visar också hur konflikten börjar påverka intressen hos länder som formellt inte deltar i stridshandlingarna.
Hur står Ukraina emot Ryssland i Svarta havet? Låt oss undersöka denna fråga.
Från kryssaren Moskva till drönarkriget med Sea baby
Från allra första början av den fullskaliga invasionen blev Svarta havet en av de viktiga teatrarna för stridshandlingar. Under 2022 utförde Ukraina en rad attacker som väsentligt försvagade Rysslands Svartahavsflotta: förstörelsen av robotkryssaren Moskva, skador på ett antal fartyg, framgångsrika attacker mot flygplatser och lager på Krim. Ryssland tvingades dra tillbaka sina fartyg längre bort från de ukrainska kusterna, och Rysslands sjömilitära aktivitet minskade märkbart. En situationell paus inträffade.
Men redan 2024-2025 aktiverades den maritima fronten igen. Ukraina började systematiskt använda marina drönare – ett av de mest innovativa verktygen i modernt krig. Dessa små men kraftfulla farkoster har visat sin effektivitet mot stora fiendefartyg, inklusive landstigningsfartyg och korvetter. Nu försöker Ryssland också utveckla denna teknologi, men hittills överträffar Kiev angriparen inom detta område.
I slutet av 2025 förändrades situationen ännu mer radikalt. Ukraina slutade begränsa sig till attacker mot militära mål på Krim eller ryska militärfartyg i Rysslands territorialvatten. Attacker började utföras även mot fartyg från ”skuggflottan” – sjöfartsinfrastruktur inriktad på att kringgå sanktioner, transportera olja, varor med dubbla användningsområden och överhuvudtaget säkerställa logistiken för den ryska ekonomin. Det är just dessa åtgärder som har fört konflikten utanför den vanliga geografin och väckt protester från stater som inte deltar i kriget.
Skuggflottan i siktet – Ankara och Astana reagerar
De senaste incidenterna i internationella vatten i Svarta havet har blivit en ny etapp i kriget. Ukrainska marina drönare attackerade ett antal ryska tankfartyg nära den turkiska kusten, och utförde också en attack mot kajen vid Kaspiska oljeledningskonsortiet (KPK) i Novorossijsk.
Turkiet uttryckte omedelbart sitt missnöje och förklarade att attackerna skapar hot mot sjöfartssäkerheten, människoliv och miljön i dess exklusiva ekonomiska zon. Turkiets utrikesministerium betonade att sådana incidenter kan leda till destabilisering av hela systemet för regional säkerhet.
Kazakstan, som använder KPK som sin huvudsakliga rutt för oljeexport – cirka 80% av republikens hela oljeexport går just genom denna terminal – kom också med ett skarpt uttalande. I Astana betraktade man attacken som skadlig för de bilaterala relationerna med Ukraina och krävde att åtgärder vidtas. För Kazakstan är alla hot mot KPK-infrastrukturen en direkt risk för energisäkerheten och statsbudgeten.
Särskild uppmärksamhet förtjänar attacken mot tankfartyget Midvolga 2, som var på väg från Ryssland till Georgien med, officiellt, solrosolja. Ukraina förnekade officiellt sin inblandning i denna incident och kallade det inträffade en provokation från Kreml. Ändå träffades fartyget av en okänd marin drönare, men fortsatte sin färd. Sådana episoder förstärker Turkiets oro, som fungerar som garant för fri sjöfart i Svarta havet och strävar efter att upprätthålla balansen mellan Kiev och Moskva.
I praktiken observerar vi hur kriget ”spiller över” bortom den direkta konfrontationen mellan Ukraina och Ryssland och börjar påverka alla Svartahavsstaternas intressen.
Ukrainas asymmetriska strategi: drönare mot stora fartyg
Det unika med den nuvarande situationen är att Ukraina, utan att ha en fullvärdig flotta, vinner det maritima kriget mot en av världens största sjömakter. Konceptet ”asymmetriskt svar” har blivit nyckeln till framgång: istället för kostsamma fartyg – drönare, istället för en linjär flotta – ett distribuerat nätverk av attackplattformar.
Denna strategi har förändrat maktbalansen till sjöss så mycket att Ryssland kraftigt har minskat sin sjöfart i Svarta havet. Lastoperationer i Novorossijsks och Tamans hamnar sker under ständigt hot, och transporten av olja från Ryssland blir allt mer riskfylld. Mot denna bakgrund fortsätter den ukrainska sjöhandeln – trots regelbundna robotattacker mot Odessa och dess hamninfrastruktur – att fungera. Ja, mycket svårt, begränsat, med betydande risker, men den fungerar ändå.
Det visar sig att Ukraina har uppnått att Rysslands sårbarhet till sjöss har blivit exponentiellt högre. Detta är ett allvarligt geopolitiskt prejudikat. Den marina blockaden som Ryssland försökte påtvinga Ukraina från krigets första dagar vänder sig nu mot Moskva självt.
Det gränslösa kriget till havs
Den nya fasen av kriget i Svarta havet visar att regionala krig snabbt kan växa till flernivåkonflikter och påverka infrastruktur, handel och säkerhet även i tredje land. Ukraina fortsätter att utföra attacker mot ryska mål, inklusive fartyg från ”skuggflottan” och objekt som är involverade i att upprätthålla den ryska ekonomin. Men sådana åtgärder väcker allt oftare missnöje inte bara från Ryssland, utan även från stater som strävar efter att bevara stabiliteten i maritima kommunikationer – framför allt Turkiet och Kazakstan.
Om kriget fortsätter kommer Ukraina sannolikt att fortsätta använda marina drönare och andra medel för att neutralisera ryska möjligheter att verka i Svarta havet. Detta ligger i dess intressen. Men samtidigt ökar risken för att regionala aktörer dras in i konflikten, som redan idag tvingas reagera på konsekvenserna av attackerna.
Det är just därför frågan om fred blir kritiskt viktig. Ju längre kriget fortsätter, desto bredare blir dess geografi, desto starkare blir fluktuationerna i grannländernas ekonomier och desto fler hot finns mot hela Svartahavets säkerhetssystem. Under nuvarande förhållanden skulle fred vara till nytta för alla – både för Ukraina och för hela det internationella samfundet.
