På torsdagen förklarade Kristdemokraterna, Moderaterna och Vänsterpartiet i ett gemensamt pressmeddelande att de kommit överens om att kräva 4,35 miljarder kronor extra till äldreomsorgen, utöver nu liggande statsbudget. Några timmar senare deklarerade Sverigedemokraterna att de kommer att stötta kravet i riksdagen. Därmed finns en parlamentarisk majoritet. Regeringen tvingas backa, och äldreomsorgen får äntligen de medel som Coronakommissionen visat behövs.

Konstruktivt oppositionsarbete. Det kan låta som den naturligaste saken i världen. Men det är det inte. För bara något år sedan hade det varit omöjligt. 

Under drygt ett och ett halvt år, fram till i höstas, arbetade jag i Kristdemokraternas partikansli som presschef. Bland de första arbetsuppgifterna jag fick, var planeringen av hur partiets nya parlamentariska strategi skulle kommuniceras. Det var ett dramatiskt skede.

Centerpartiets Annie Lööf och Liberalernas Jan Björklund hade brutit upp Alliansen för att i stället stödja Stefan Löfvens rödgröna regering. Sveket omintetgjorde Kristdemokraternas främsta redskap för politiskt inflytande. Efter en tids omprövning fann KD att partiet skulle samarbeta med alla riksdagens partier, om det kunde leda till kristdemokratisk politik.

KD:s omsvängning var kontroversiell. Partiledaren Ebba Busch gjorde intervju på intervju i flera dagar. Ännu ett halvår efter beskedet uppstod tillfällen då flera dagars ihållande nyhetsbevakning kunde handla om KD:s parlamentariska strategi. Även i dag, två år senare, kan tio minuter av en halvtimmesintervju i rikstelevisionen lätt handla om det parlamentariska vägvalet.

Intresset handlar mest om förhållandet till Sverigedemokraterna. Men sett till praktisk politik har relationen till Vänsterpartiet hittills varit mer betydelsefull. Fotografiet på Ebba Busch tillsammans med Jimmie Åkesson efter köttbullelunchen var förstasidesstoff i fyra dagar. Men fikat med Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt har inneburit mer verkstad.

Torsdagens mångmiljardtillskott till äldreomsorgen är bara det senaste i en rad gemensamma initiativ. För ett år sedan, till exempel, tvingade oppositionen fram 7,5 miljarder kronor till kommuner och landsting. KD, M och V kom sedan överens om stramare arbetskraftsinvandring. KD, M och V gick fram gemensamt om ny reglering av LSS. Med mera.

Min erfarenhet av samarbete med V är att det är relativt enkelt. Om man bara står ut med att kallas fascist av deras företrädare på twitter kan man lita på solida uppgörelser i det vardagliga riksdagsarbetet. Vänsterpartiet har ordning och reda i kansliet, deras politiska positioner är logiska och stringenta, avtal hålls.

Samarbetet kompliceras dock av att Vänsterpartiet vägrar att förhandla med Sverigedemokraterna. SD får inte ingå i någon form. Vänsterpartiet tar gärna emot sverigedemokratiskt stöd i omröstningarna i kammaren, men dialog – nej!

Problemet är inte oöverstigligt. KD, M och V kan oftast enkelt räkna ut hur SD kommer att ställa sig till ett förslag. Att Sverigedemokraterna skulle stötta 4 miljarder till äldreomsorgen, till exempel, är en nobrainer.

När KD lade om den parlamentariska strategin för två år sedan reagerade Moderaterna med skräck. Fruktan var befogad. Där nio av tio kristdemokratiska väljare var positiva till samarbete med SD, sparkade nära hälften av moderatväljarna bakut. Över tid förändrades opinionen. Och då kunde också Moderaterna säga att de var beredda att samarbeta med alla partier. För att inte verka sena på bollen lade de till: Det har vi alltid tyckt.

Ja, jag är förstås partisk. Men detta hade aldrig hänt utan KD och Ebba Busch. Vänsterpartiet hycklar fortfarande om hur reformerna röstas igenom. Moderaterna hade fram till denna dag stått som en ko mellan hötapparna om inte Kristdemokraterna hade visat vägen.

I dag framstår det som odramatiskt. Det blir knappt ens halvfeta rubriker av att KD, M, V och SD driver fram 4,35 miljarder till äldreomsorgen. Tillsammans.