Barnböcker lider i allmänhet av svårartad politisk korrekthet. Men i en klass för sig står nog ändå Vi bor i samma hus, skriven av Birgitta Gedin och Anna-Lena Wästberg med teckningar av Margareta Lööf, utgiven av Svenska FN-förbundet 1973.

I den bor en mängd familjer med olika ursprung i en nedgången hyresfastighet. Tillvaron präglas av osämja och ömsesidig misstänksamhet. Men en dag uppstår en vattenskada på grund av det eftersatta underhållet, varvid husets alla barn måste hjälpa familjerna att hämta vatten i källaren.

Gränsöverskridande möten inträffar, varefter barnen bestämmer sig för att tillsammans rusta upp den gamla tvättstugan och inrätta ett allrum med akvarium, väggmålningar och kuddhörna. När de vuxna ser barnen samarbeta ansluter de till gemenskapen. Alla delar mat med varandra. Ingen känner behov av att låsa dörren längre. Den blyge pojken tar upp sin panflöjt. Mångkulturell harmoni uppstår.

Vad jag kan bedöma lever den här bilden kvar i svensk barnuppfostran. På mina barns utmärkta dagis är FN-dagen en av årets stora högtider. Och i princip samma bild dominerar även vuxna svenska sammanhang.

Nyligen valdes Islamiska republiken Iran in i FN:s kvinnokommission, som sedan 1946 har till uppgift att främja jämställdhet globalt. Iran hade stöd av en förkrossande majoritet i FN:s ekonomiska och sociala råd, som utser kommissionens medlemmar. Av 54 medlemsstater röstade 43 för. 

Iran är inget olycksfall i arbetet. Även Mauretanien – där månggifte, barnäktenskap, könsstympning och tvångsmatning för att få upp värdet på barnbrudarna (!) är vanligt förekommande – valdes in i kvinnokommissionen. Vilket får andra medlemsländer, som Pakistan och Egypten, att framstå som närmast könsneutrala.

Hur flickorna i Mauretanien reagerar på att FN legitimerar regimens kvinnoförtryck har jag inte hört något om. Men iranska dissidenter har bättre kontaktvägar in i västerländska kanaler. Kvinnosakskämparna där vittnar om att mullorna stärks och att regimen utnyttjar FN:s stämpel för att bibehålla den negativa särbehandlingen av kvinnor. De vädjar till fria länder att inte acceptera kvinnokommissionens cyniska charad.

Hur som helst väcker nyheterna om FN:s kvinnokommission frågan: är det dags att justera den svenska bilden av FN? Vårt förhållande till organisationen är ju genomsyrat av barnatro.

Men hur ska man tala med barn om att den organisation Sverige har som främsta utrikespolitiska verktyg välsignar könsslaveri? Att Sverige låter Iran sköta jämställdhetsarbetet?

Det är ju populärt att göra nya versioner av barnklassiker. I stället för att putsa upp Saltkråkan borde man kanske låta redigera Vi bor i samma hus. 

I en bedagad skyskrapa arrangerar familjeöverhuvudena tvångsäktenskap och tvingar kvinnorna till obetalt arbete. Flickor som inte lyder faller från balkongen. På årsmötet blir det handuppräckning om avgiften. Som kompensation för diffusa historiska oförrätter beslutas att huvuddelen av underhållet ska bekostas av familjen Svensson. Efter mötet somnar Svenssons lyckliga över att övriga boende tagit till sig den demokratiska beslutsmodellen.