Västerländska samhällen, liksom breda delar av den globala allmänheten, utsätts regelbundet för en konceptuell förvrängning som rör uppdelningen mellan islam och islamism. De framställs som två separata fenomen. Denna uppdelning presenteras ofta som en analytisk sanning eller en politisk nödvändighet, medan den i själva verket snarare återformulerar problemet än förklarar det, och skjuter upp konfrontationen snarare än att bidra till förståelsen.

SE ÄVEN: Egyptson: Sluta blanda ihop islam och islamism!

Delvis sker detta av politiska beräkningar, delvis på grund av bristande kunskap om islams textuella, juridiska och historiska struktur, men slutresultatet är detsamma: ett förvirrat medvetande, oförmöget att se det direkta sambandet mellan grundläggande texter och de handlingar som följer när religionen tas som ett fullständigt och odelbart åtagande.

Om en muslim följer fullt ut det som anges i Koranen, vad som återberättats i haditherna och vad som etablerats i profetens livshistoria, begränsas detta åtagande inte till individuell tro eller personlig fromhet, utan utvecklas automatiskt till en omfattande livsvision, som omfattar relationen till andra, samhällets struktur, maktens natur och principer för styrning. Från denna punkt blir diskussionen om ”islamism” som något separat från islam en terminologisk manipulation som döljer kärnfrågan istället för att belysa den.

Därför är en muslim som tar grundtexterna på fullt allvar och ser dem som bindande referenser för tanke, handling och organisering sett till den intellektuella strukturen islamist i full mening, även om han eller hon inte tillhör någon politisk organisation, inte lyfter ett partiemblem, eller inte verkar inom en organiserad grupp. Islamism här är alltså inte ett organisatoriskt tillhörighetsbegrepp, utan en logisk följd av bokstavstro när texten förstås som ett projekt för livet, staten och samhället.

Därmed blir påståendet att islam är en sak och islamism en annan, ett försök att mildra textens effekt snarare än att tolka den, och att reproducera en idealiserad bild av religionen separerad från dess ursprungliga referensmaterial. Detta leder i sin tur till en förlust av allmän medvetenhet, förvirring i den intellektuella debatten och ger utrymme åt krafter som drar nytta av denna oklarhet för att utöka sitt inflytande i olika samhällen.

Det verkliga problemet ligger inte enbart i termen, utan i de politiska, kulturella och säkerhetsrelaterade konsekvenser som följer. Eftersom utformning av offentlig politik baserad på antagandet om ett brott mellan islam och islamism ofta leder till en ofullständig förståelse av verkligheten och fördröjning i insikten om de drivkrafter som styr individer och grupper när de hänvisar till religiösa auktoriteter.

Av denna anledning kan en seriös diskussion om islamism inte börja enbart från organisationerna, utan måste ta sin utgångspunkt i själva grundtexterna och hur dessa texter formar en världsbild, muslimens roll i den och relationen till icke-muslimer.

Jag säger det klart och tydligt: Om islam inte humaniseras, så att vi får en humanistisk läsning av religionen och texten, är varje muslim som fullt ut följer sin religions påbud och försöker omsätta dem i handling utifrån dessa texter intellektuellt sett en islamist, eftersom bokstavstro på texten, i dess traditionella form, nödvändigtvis leder till detta.

Det är ett faktum att jihad har en central plats i islams doktrinära och juridiska struktur. Det är inte en marginell juridisk fråga eller ett perifert begrepp, utan en återkommande värdegrund i Koranen, haditherna och profetens livshistoria, kopplat till belöning, utvaldhet och status. Det har varit ett medel för att skydda och sprida religionen, vilket förklarar dess frekventa närvaro i grundtexterna och i islams historiska erfarenhet.

SE ÄVEN: DEBATT: Islam – en politisk ideologi förklädd till religion

Den islamiska ideologin, inte som en separat politisk etikett under termen ”islamism”, bygger i sin kärna på begreppen takfir, jihad, islamisering och sharialagens överhöghet. Den strävar mot en teleologisk vision som syftar till att underordna den mänskliga världen under ett enhetligt system som avslutas med idén om ett kalifat.

Därmed framstår den medvetna förväxlingen mellan islam och islamism inte som enbart ett terminologiskt misstag, utan som en återkommande mekanism för att mildra textens inverkan och neutralisera dess intellektuella och politiska effekter.

Den verkliga humaniseringen av islam kommer aldrig att ske annat än genom att börja en väg vars slut innebär borttagning av många, många suror och verser som ligger till grund för allt vi talar om.

Så när börjar vi då?