I en nyligen publicerad artikel i Bulletin (Saad Khiralla: Islam vs islamism – en vilseledande uppdelning) behandlade jag frågan om konceptuellt bedrägeri och kollektiv medvetandefördröjning. Jag förklarade hur felaktig förståelse av begrepp kan förvirra den allmänna bilden och försena hanteringen av grundläggande problem.

Här kommer jag att presentera exempel från Koranen och haditherna för att stärka min objektivitet och visa det direkta sambandet mellan de grundläggande texterna och deras praktiska påverkan på sharialagstiftningen, samhällslivet och muslimers faktiska handlingar.

Det bör noteras att jag sätter vissa ord inom citationstecken för att klargöra att tolkningen sker i enlighet med hur dessa presenteras av muslimer.

Exempel ges på jihad inom islam, som representerar “kulmen” av religionen, och fungerar som ett medel för muslimernas ära och skydd av tro och land, överlägset andra “stora” handlingar. Det är en obligatorisk plikt som syftar till att leda människor från mörkret av shirk (avgudadyrkan) till ljuset av monoteism över hela världen.

Surah- och hadith-exempel samt ideologiska implikationer:

Vers 9 i sura At-Tahrim:

”Åh, ’profeten’, kämpa mot de otrogna och hycklarna och var hård mot dem; deras hemvist är Helvetet och vilket dåligt öde!”

Vers 6 i sura Al-Ankabut:

”Den som kämpar, kämpar endast för sig själv. Allah är oberoende av världens folk.”

Vers 58 i sura Al-Hajj:

”De som migrerade på Allahs väg och sedan dödades eller dog, Allah kommer att ge dem god försörjning. Allah är Den bäste försörjaren.”

Vers 35 i sura Al-Ma’idah:

”Ni som tror! Frukta Allah, sök vägar till Honom, och kämpa på Hans väg, så kanske ni ska lyckas.”

Verserna 157-8 i sura Al-’Imran:

”Om ni dödas på Allahs väg eller dör, är förlåtelse från Allah och Hans barmhärtighet bättre än vad de samlar.” (157)

”Och om ni dör eller dödas, kommer ni att uppstå inför Allah.” (158)

Sura At-Tawbah (Sura 9), vers 29:

”Bekämpa dem som inte tror på Allah och den Yttersta dagen, och som inte förbjuder det som Allah och Hans sändebud har förbjudit, och som inte följer den sanna religionen från dem som fått Skriften, tills de betalar tribut med underkastelse.”

Sura Al-Anfal, vers 15:

”Ni som tror! När ni möter de som inte tror i strid, vänd inte ryggen åt dem.”

Sura Al-Anfal, vers 60:

”Förbered för dem all kraft ni kan och hästarnas utrustning, för att skrämma Allahs fiender och era fiender.”

Sura Al-Anfal, vers 65:

”O profet! Uppmana de troende till strid.”

Exempel från Sura Al-Fath, vers 16:

”Säg till dem som blivit efterlämnade bland araberna: Ni kommer att kallas till ett folk med stark styrka som ni ska kämpa mot, eller som kommer att underkasta sig. Om ni lyder, kommer Allah att ge er en god belöning, och om ni vänder er bort som ni gjorde tidigare, kommer ni att få en smärtsam bestraffning.”

Exempel från Sura Al-Fath, vers 29:

”Muhammad är Allahs sändebud, och de som är med honom är hårda mot de som inte tror, men milda mot varandra.”

Hadith (Abdullah bin Umar, återgiven av Ahmad, nämnd även av al-Bukhari):

”Jag har blivit sänd med svärdet i min hand tills timmen inträffar, för att Allah ska dyrkas ensam utan delaktig, min försörjning har placerats under skuggan av mitt spjut, och förödmjukelse och förminskning över dem som trotsar mitt bud, och den som härmar ett folk är en av dem.”

Håller ni inte med mig, efter allt som påpekats, att talet om islam och islamism som om de vore separata fenomen utgör ett ”fullständigt begreppsmässigt misstag”? Är det inte uppenbart, utan någon som helst försköning, att islamism är den lydiga och trogna dottern till islam?