Vi har i nästan två veckor bevittnat ett kapitel av global skam, insvept i tystnadens och ignoransens slöja från många håll: regeringar, FN-organ, människorättsföreningar, medieplattformar, partier, webbplatser och tryckta publikationer. Detta trots den mest våldsamma och omfattande protestvågen som Iran har sett, i ett av de mest kritiska ögonblicken av intern oro i landets moderna historia.

Det iranska folket uppvisar idag en sällsynt episk kamp i högtstående motstånd, uthållighet och uppoffring, i strävan efter att vinna sina legitima rättigheter och uppnå den stat de förtjänar. Folket konfronterar Velayat-e Faqih-regimen som har legat tungt över iranierna sedan 1979 fram tills nu.

Regimen är en diktatorisk struktur insvept i religionens slöja, som har beslagtagit allt som rör samhällets och individers rättigheter och monopoliserat talet i Guds namn, i en avskyvärd prästerskapsscen som används för att kriminalisera hela samhället.

Regimens män tvekar inte att öppet hota demonstranter och anklaga dem för att vara agenter för USA och Israel, i ett öppet försök att rättfärdiga att de dödas. Den iranska riksåklagaren Mohammad Mohaedi Azad varnade att varje person som deltar i protesterna skulle betraktas som en ”fiende till Gud”, en anklagelse som enligt iransk lag kan straffas med döden. Samtidigt uppmanade tjänstemän, inklusive högste ledaren Ali Khamenei, till strikta åtgärder mot demonstranterna, tillsammans med hot från Revolutionsgardets ledare.

Den chockerande paradoxen är att denna blodiga upptrappning kom bara dagar efter att regimen försökt vinna folkets stöd genom att tillkännage en månatlig livsmedelsbidrag på sju dollar per person. Ja, sju dollar. Budskapet var tydligt och brutalt: ta smulorna och ge upp drömmen om frihet, acceptera förnedringen och låt oss regera i Guds namn, medan landets rikedomar slösas bort på våra terrororganisationer i Gaza, Libanon, Jemen och Irak, organisationer som rekryterats och mobiliserats i hat och fientlighet mot Israel, för att även deras länder ska bli bakgårdar för mullorna, kvarlämnade i ruiner.

Här uppstår den centrala frågan: Är läsaren medveten om att Iran har en av världens största oljereserver? Och att landet, trots sanktionerna, är bland världens tio största oljeproducenter, med en produktion på över tre miljoner fat per dag i slutet av 2025? Vad som pågår är alltså inte brist på resurser, utan en systematisk plundring av hela statens rikedom.

Protesterna började i Teheran på grund av den ekonomiska kollapsen, men utvecklades snabbt till ett omfattande uppror som omfattade hundratals städer och regioner och fortsatte in i 2026, mitt i en aldrig tidigare skådad våldstrappa och med enorma antal döda och skadade.

Dessa protester handlar inte längre enbart om levnadskostnader, utan har blivit en direkt politisk konfrontation med statens topp. Slogans som ”Död åt Khamenei” lyfts nu öppet, och symboler för regimen samt dess säkerhetsstyrkor har bränts i flera städer. Detta visar tydligt att rädslans barriär bryts och regimens legitimitet eroderas.

Under de senaste dagarna har en video spridits brett och uppnått rekordhöga visningar och delningar, som dokumenterar ögonblicket då Irans nuvarande flagga på dess ambassad i London ersattes med flaggan från före revolutionen. Enligt ögonvittnen som talade med Agence France-Presse skedde detta under en demonstration där hundratals personer deltog för att stödja de eskalerande protesterna inom landet.

Filmklipp som delats på sociala medier visar en person som står på en balkong på ambassadbyggnaden nära Hyde Park i centrala London och tar ner den officiella flaggan för Islamiska republiken till tonerna av demonstranternas rop, för att ersätta den med den tidigare monarkiska flaggan som symboliseras av lejonet och solen.

Denna handling kan inte ses som en isolerad symbolisk gest; att resa Irans flagga från före revolutionen har blivit ett påtagligt fenomen på torgen och gatorna under demonstrationerna, både inom landet och i de iranska diaspora-samhällena utomlands. Detta speglar en tydlig politisk riktning och sänder budskap som sträcker sig bortom själva protestögonblicket.

I detta sammanhang framträder Reza Pahlavi, son till Irans avlidne shah, som under de senaste veckorna intensifierat sin mediala närvaro, nästan dagligen, i intervjuer med internationell press och TV-kanaler.

I hans senaste uttalande uppmanade Reza Pahlavi det internationella samfundet att förbereda sig för ett ”nytt Iran”, och betonade att ”ett fritt och demokratiskt Iran kommer att vara en kraft för stabilitet i Mellanöstern, inte en källa till oändliga kriser”.

Jag avslutar idag mina ord med en iransk röst från den svenska diasporan, en röst som knyter samman hemlängtan med verkligheten i exil, så att läsaren kan känna djupet av Irans erfarenhet genom författarens ögon.

Jag vände mig till författaren Hanna Tehrani och frågade henne om situationen, och hennes svar var:

”Jag vill först betona att det iranska folket kommer att besegra den islamiska regimen. Det kommer att ske inom en snar framtid. Kanske har det redan hänt när din artikel publiceras.

Historiskt har monarkin varit Irans viktigaste enande kraft, och denna kulturella förståelse lever fortfarande kvar. Iran bär på ett arv av storhet och en blomstrande civilisation, och kulturellt känner sig många iranier mer förankrade i detta arv än i islam. Idag har det iranska folket återvänt till sin historiska enande kraft och ropar kronprinsens namn: ”Javid Shah”, vilket bekräftar hans lovande ledarskap för framtiden.

Iranierna kommer att vinna. Jag ser en ljus framtid präglad av fred och stabilitet för Iran, för Mellanöstern, för Israel och även för Europa.”