Libanon står inför två motsatta framtidsvägar: antingen att frigöra sig från Hizbollahs dominans den iranska regimens ombud som, enligt min bedömning håller den libanesiska staten och dess beslutsfattande i ett fast grepp – vilket skulle kunna bana väg för en ny era, eventuellt även ett fredsavtal med Israel.

Alternativet är att på nytt glida in i ett inbördeskrig som väcker minnen av de femton år av förödelse som landet genomlevde mellan 1975 och 1990. Det kriget krävde omkring 120 000 människoliv, lämnade tiotusentals skadade och tvingade närmare en miljon människor på flykt. Med tanke på Libanons befolkningsstorlek vid den tiden så var detta katastrofala siffror. För att förstå dagens situation och vad framtiden kan bära med sig måste vi gå tillbaka i historien. I denna artikelserie följer vi Libanons utveckling från självständigheten, genom de viktigaste historiska vägskälen, fram till dagens verklighet i ett försök att förstå vad som kan vänta landet.

”Bro mellan Europa och arabvärlden”

Libanon blev självständigt den 22 november 1943, även om det fullständiga franska trupptillbakadragandet inte avslutades förrän den. 31 december 1946. Den 22 november firas fortfarande som självständighetsdagen till minne av den nationella självständighetsregeringen, vars kamp ledde till att republikens president Bishara al-Khuri och premiärminister Riad al-Solh frigavs ur fransk arrest och att Libanons självständighet slutligen erkändes.

Under de följande åren utvecklades Libanon till en bro mellan Europa och arabvärlden. Landet framstod som en modell för pluralism, öppenhet och ett livskraftigt civilsamhälle, där människor från olika religiösa och kulturella bakgrunder levde sida vid sida. Libanon blev en av regionens främsta destinationer för turism, investeringar, handel och kulturliv. Jag minns fortfarande hur min farfar berättade att många på den tiden föredrog att tillbringa sina somrar i Libanon framför flera europeiska länder, tack vare landets skönhet, atmosfär och unika karaktär.

Libanon nådde en av höjdpunkterna i sin utveckling under president Camille Chamoun, som var känd för sitt ledarskap och sin förmåga att välja kompetenta medarbetare. I samma period spelade utrikesministern Charles Malik en framträdande internationell roll och bidrog till att stärka Libanons anseende på den globala scenen.

”Libanons sekulära och pluralistiska modell”

Med tiden började dock den libanesiska modellen utsättas för allt större påfrestningar i takt med att militära regimer tog makten i flera arabländer efter statskupperna mot de tidigare monarkierna. Enligt min uppfattning uppfattades Libanons sekulära och pluralistiska modell som ett ideologiskt alternativ till dessa regimers politiska projekt. I detta sammanhang stödde Egyptens president Gamal Abdel Nasser, efter att ha konsoliderat sin makt i Egypten, de krafter som motsatte sig president Camille Chamoun, med stöd från flera andra arabiska regeringar. Några år senare, när general Fouad Chehab tillträdde som president, inleddes en ny politisk fas som kom att medföra djupgående förändringar i den libanesiska statens struktur.

En avgörande vändpunkt kom med undertecknandet av Kairoavtalet den 3 november 1969, vilket gav Palestinska befrielseorganisationen (PLO) rätt att etablera sig och bedriva väpnad verksamhet från libanesiskt territorium. Därefter blev södra Libanon en bas för väpnade operationer mot Israel under Yassir Arafats ledning.

Enligt min bedömning markerade detta början på en ny epok fylld av djupa kriser, vars konsekvenser ledde till tragedier som fortfarande sätter sin prägel på det libanesiska kollektiva minnet.