Under de högljudda paroller som lyftes fram av de nasseristiska, baathistiska och nationalistiska arabregimerna kring ”konfrontation” och ”motstånd”, och som stöddes av ett religiöst och politiskt språk som gav dem ett brett folkligt stöd, trädde Yasser Arafat, ”den där politiska clownen”, fram som en central aktör inne i Libanon, efter att han hade slagit sig ned där i kölvattnet av sin roll i händelserna kring Svarta september i Jordanien, då han också ville vara en ”parallell kung till kung Hussein”. Palestinska befrielseorganisationen började utöva ett omfattande inflytande som i många fall överskred den libanesiska statens auktoritet, vilket ledde till att dess motståndare beskrev den som en ”stat i staten”.

Denna situation ledde till växande invändningar från flera libanesiska politiska krafter, framför allt Kataeb-partiet, som såg den väpnade palestinska närvaron som ett direkt hot mot Libanons suveränitet och interna balans.

Spänningarna eskalerade gradvis tills de nådde sin kulmen den 13 april 1975, när grundaren av Kataeb-partiet, Pierre Gemayel, utsattes för ett mordförsök när han lämnade en kyrka i området Ain el-Rummaneh. Omedelbart därefter följde skottlossningen mot den buss som kallas ”Ain el-Rummaneh-bussen”, vilket allmänt betraktas som gnistan som tände det libanesiska inbördeskriget och öppnade dörren till ett av de mest våldsamma och komplexa krigen i Libanons moderna historia.

De ”terroristiska handlingarna” mot Israel från libanesiskt territorium ökade, utförda av palestinska väpnade miliser och andra som de lyckats rekrytera från den libanesiska befolkningen. Det blev nödvändigt att ingripa och förstöra den militära infrastrukturen tillhörande ”Palestinska befrielseorganisationen”, samt att upprätta en [buffertzon], med även outtalade mål såsom att minska det syriska inflytandet i Libanon och försöka omforma det libanesiska politiska systemet.

Operationen kom att kallas ”Operation Fred i Galileen” sommaren 1982, och den ledde till att ”Palestinska befrielseorganisationen” och dess ledare Yasser Arafat tvingades lämna landet. Men som om det alltid måste finnas ett ”monster för att binda beslutet och statens öde i Libanon”, så var samtidigt Hizbollah under bildande ((den iranska ombudet)), som en av Libanons kommande kriser.

Det libanesiska inbördeskriget avslutades officiellt den 13 oktober 1990, efter Taif-avtalet som satte stopp för konflikten som hade pågått i 15 år.

Senare tillträdde Rafik Hariri som premiärminister år 1992, enligt det konfessionella maktdelningssystem som fastställdes i Taif-avtalet: en sunnimuslim som premiärminister, en shiamuslim som talman i parlamentet och en maronitisk kristen som president.

Hariri genomförde en anmärkningsvärd prestation och lyckades återuppbygga Libanon och föra det tillbaka till ett tillstånd nära det som kallades ”Österns Schweiz”. Men han lyckades inte göra sig av med det syriska inflytandet och det arabiskt stödda förmyndarskapet, och han betalade med sitt liv när han mördades.

Den 14 februari 2005 mördades Libanons tidigare premiärminister Rafik Hariri tillsammans med 21 personer, när motsvarande 1000 kilo TNT exploderade medan hans konvoj passerade nära St. George Hotel i Beirut.

Det måste här påpekas att Libanon är ett av de länder i Mellanöstern som ligger i toppen när det gäller politiska mord, och att en genomgång av detta kräver en egen serie artiklar.

Libanon hamnade i ett tillstånd av viktlöshet efter mordet på Hariri 2005. Innan dess, flera år tidigare, beslutade Israel att dra sig tillbaka från Libanon och avsluta sin närvaro där. Detta beslut togs av dess dåvarande premiärminister Ehud Barak, i syfte att underlätta framgången för Camp David-förhandlingarna år 2000. Hizbollah utnyttjade detta tillbakadragande som om det vore en militär seger, vilket det inte var överhuvudtaget.

Igår var min gäst i ”Khayrallah Podcast” den framstående israeliska tänkaren Dr. Mordechai Kedar.

Han talade om en artikel som publicerades i tidningarna Haaretz och Yedioth Ahronoth samma dag, 1/6/2000, efter Israels ensidiga tillbakadragande från Libanon.

Han sade: ”Snart... president Nasrallah”, som om han förutsåg framtiden och såg den som i sin egen handflata.