
Ett samförståndsdokument mellan USA och Iran väntas undertecknas på fredag i Schweiz. Avtalet innehåller 14 offentliggjorda punkter – men det som hålls dolt är betydligt farligare, skriver Mohamed Saad Khiralla.
Sedan Hamas terrorattacker den 7 oktober 2023 har det israeliska samhället inte uppvisat en sådan grad av enighet. Från den yttersta högern till den yttersta vänstern, från regeringen till oppositionen alla tycks vara överens om att det pågår en ”jordbävning” vid namn samförståndsdokumentet som elektroniskt undertecknats mellan den amerikanska administrationen och mullaregimen i Teheran, med Pakistan och Qatar som medlare, medan Turkiet, Saudiarabien, Egypten och Oman med full kraft har drivit processen i samma riktning.
Denna grupp om sex stater lyckades i praktiken få sin vilja igenom. Det scenario de eftersträvade blev till slut verklighet, med stöd från den amerikanska trion bestående av vicepresident J.D. Vance, Jared Kushner och Steve Witkoff. De två sistnämnda har dessutom välkända och offentligt redovisade affärsintressen och partnerskap med Qatar.
Det råder heller ingen tvekan om att dokumentet föll den amerikanske presidenten i smaken. Enligt uppgifter från det schweiziska utrikesdepartementet till Agence France-Presse (AFP) väntas dokumentet omvandlas till ett formellt avtal när det undertecknas personligen vid en ceremoni nu på fredag. Undertecknandet ska enligt uppgift äga rum på ett exklusivt hotell på Bürgenstockberget med utsikt över Vierwaldstättersjön i centrala Schweiz.
När det gäller de offentliggjorda punkterna i dokumentet, enligt CNN:s uppgifter, framstår det som att ”det som hålls dolt är betydligt viktigare och farligare”. För överskådlighetens skull har jag sammanfattat innehållet i följande fjorton punkter:
1. Ett omedelbart och permanent avslut på kriget mellan Iran och USA på samtliga fronter, inklusive Libanon, samt ett åtagande att avstå från framtida fientliga handlingar.
2. Ömsesidigt åtagande att respektera suveränitet, territoriell integritet och principen om icke-inblandning i interna angelägenheter.
3. Förhandlingar om ett slutligt avtal inom högst 60 dagar, med möjlighet till förlängning.
4. Ett successivt hävande av den amerikanska sjöblockaden och återställande av Irans sjöfart inom 30 dagar.
5. Irans åtagande att återöppna och reglera sjöfarten i Persiska viken och Omanbukten till nivåer motsvarande tiden före kriget inom 30 dagar.
6. Utarbetande av en ekonomisk plan för återuppbyggnad och utveckling av Iran med finansiering på minst 300 miljarder dollar.
7. Ett fullständigt avskaffande av amerikanska och internationella sanktioner mot Iran enligt en tidsplan som fastställs i det slutliga avtalet.
8. Irans bekräftelse att landet aldrig kommer att eftersträva kärnvapen.
9. Bibehållande av status quo för kärnprogrammet utan nya sanktioner eller militär upptrappning fram till dess att ett slutligt avtal nås.
10. Amerikanska undantag som omedelbart efter undertecknandet möjliggör export av iransk olja, petrokemiska produkter och relaterade tjänster.
11. Gradvis frigivning av frysta eller begränsade iranska tillgångar i takt med att förhandlingarna fortskrider.
12. Inrättandet av en gemensam mekanism för genomförande, övervakning och efterlevnad av det slutliga avtalet.
13. Fortsatt genomförande av vissa delar av överenskommelsen som villkor för att inleda slutliga förhandlingar om övriga frågor.
14. Antagande av det slutliga avtalet genom ett bindande beslut i FN:s säkerhetsråd.
För att vara rättvisa måste man erkänna att israelerna har full rätt att motsätta sig detta avtal. Särskilt mot bakgrund av vad den israeliska Kanal 12 rapporterade i förrgår, nämligen att USA officiellt vägrade att informera den israeliska sidan om innehållet i dokumentet.” I början: ”Detta väcker berättigad förvåning. Hur kan två länder som för samma krig och står på samma sida undanhålla varandra information som rör avtal som gäller deras gemensamma motståndare?
Enligt min bedömning har detta avtal inte bara urholkat frukterna av den betydande militära seger som Israel och USA uppnådde mot Iran. Det har också omvandlat en väsentlig del av resultatet till politiska och strategiska vinster för mullaregimen.
Med tanke på dessa omständigheter verkar det iranska inflytandet i Libanon ha blivit så förankrat att det nästan framstår som en iransk provins med internationellt godkännande. Inte bara det, samtidigt har Hizbollah-miliserna blivit en del av den iranska armén ”med hela världens välsignelse” och de är påtryckningsverktyg som är svåra att ignorera.
Dessutom verkar den iranska ledningen ha insett att kontrollen över Hormuzsundet kan ge landet ett strategiskt vapen som inte är långt ifrån ett kärnvapenprogram ett verktyg som kan skaka världens energimarknader och orsaka allvarliga störningar i den globala ekonomin som tvingar alla till en ”förhandlingsmässig kapitulation
Det är här den verkliga faran i nästa fas ligger. Frågan är inte längre vad Iran förlorade i kriget, utan vad landet lärde sig av det och vilka verktyg det kommer att använda för att kompensera sina förluster och återuppbygga sitt inflytande. Därför kommer de verkliga konsekvenserna av denna konfrontation sannolikt inte att mätas utifrån vad som skedde på slagfältet, utan utifrån vad som följer efteråt.
De kommande dagarna kommer att visa hur kraftig den jordbävning är som har sitt ursprung i Iran. Men dess efterskalv kommer sannolikt att sträcka sig långt bortom landets gränser. Världen kan mycket väl stå inför en ny verklighet där spelreglerna inte längre formas av Washington eller Tel Aviv, utan av Teherans kalkyler och dess förmåga att utnyttja de maktmedel som fortfarande står till dess förfogande.
Mohamed Saad Khiralla