KRÖNIKA. Att Liberalerna valde att släppa fram Stefan Löfvens rödgröna gäng efter valet 2018 var både förvånande och en besvikelse. Det är inte svårt att se att det är detta svek som nu straffar sig med katastrofala opinionssiffror på under fyra procent nästan i varenda mätning. Risken för att partiet måste lämna riksdagen 2022 är enorm.

Partiledaren Nyamko Sabuni borde inse allvaret och försöka ta kommandot. Häromveckan antydde hon att januariöverenskommelsen kan komma att skrotas, men hon lär knappast sprida skräck i Rosenbad med sina hariga formuleringar. Hon sa: ”Jag tror inte man ska förvänta sig att det ska uppstå någon typ av januaripartier 2.0” och sa att konstellationen med de fyra partierna var ”problematisk”. 

Vad betyder det ens? Ja-jo-nä-kanske-äsch jag vet inte-vi får väl se-nej-japp?

Hennes vaga och svaga uttalanden kring januariöverenskommelsens framtid tyder på att hon är kuvad inom partiet – klämd mellan två falanger – men med rädsla vinner man inga val. Den som darrar vill få luta sig emot. 

Partiledaren Nyamko Sabuni borde inse allvaret och försöka ta kommandot. 

Sabuni gillar ju inte avtalet med C, S och MP, så varför inte kliva fram och säga: ”följ med mig tillbaka till högerblocket – eller avsätt mig”? Fler och fler medlemmar går nu ut och pressar henne och det borde hon lyssna på. Hon har inget att förlora, för hon ryker sannolikt ändå om det inte snart börjar se bättre ut. 

Liberalernas väljare var i förra valet tydligt högerinriktade. 69 procent svarade att de var höger på skalan och bara sex procent sa att de ansåg sig vara vänster. Över valen har det blivit en lägre andel som ser sig som höger, men det är fortfarande klart var de flesta står – hos Ulf Kristersson (M) och inte hos Stefan Löfven (S).

Varför skulle dessa borgerliga L-väljare i längden vilja stötta de rödgröna, som vill minska valfriheten i välfärden? Varför skulle de se det som positivt att lägga dyra pengar på familjevecka och annat som inte är kärnverksamhet? De rödgröna är slappa och långsamma vad gäller rättspolitiken, något som är viktigt för L. Och de rödgrönas finansminister Magdalena Andersson uttryckte i en intervju att det är ”tönterier” att man kan minska klyftor genom att sänka skatt på jobb och företagande – trots att de flesta liberalpartister nog är övertygade om att stimulans av näringslivet gör att fler människor kan få ett arbete att gå till och slippa leva på bidrag. 

Om det enda skälet till att hänga som en liten viftande svans efter S och MP är att minska Sverigedemokraternas makt har det inte visat sig vara så framgångsrikt. SD ligger stadigt över riksdagsspärren och är större än C och L tillsammans.

Det kanske är så att L-väljarna är något mer vänster än de har varit. Om man tittar på siffror från SCB över vilket som är väljarnas näst bästa parti har C de senaste åren kommit ikapp M, som tidigare var tydligt nummer två. Dessutom är det allt fler som skulle rösta på S som andrahandsval. Detta kan vara en förklaring till schizofrenin mellan höger och vänster, och oförmågan att vara tydlig inför väljarna. 

Men vad är mitten annars än en feg blandning av höger och vänster, som kan betyda allt och ingenting? Kan den som saknar en transparent politisk linje verkligen genomföra någonting? Genom att svaja omkring kanske man skaffar sig färre ovänner, men vem är ens vän? Och vem är kamrat när man behöver komma upp i fyra procent? 

Jag tror att Sabuni fattar att ju längre L släpper fram de rödgröna desto mer förlorar Liberalerna. Jag tror att hon i grunden har självkänsla nog att bli den ledare som partiet skulle behöva, men hon och partiet behöver sträcka på ryggen som ett starkt L – inte gå omkring som ett ängsligt L.

TEXT: CAROLIN DAHLMAN
Krönikör på Bulletin
carolin@bulletin.nu

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.