Har du hört sagan om den ”rena kuppen” -53, i Iran? Det är en saga som den islamiska diktaturen i Iran pumpat ut till omvärlden sedan 1979.

Låt oss nedmontera den här fantasifulla beskrivningen av händelserna, och vi börjar med hur den Islamistiska sagan på ett ungefär lyder:

”Det var en gång en demokratisk, populär och solidarisk, premiärminister i Iran som blev avsatt av maktgalna USA. De slängde sedan in en marionettdocka i form av Shahen, kungen, för att regera landet.”

Låter historien bekant?

Det är en bekväm myt som mullorna alltsedan maktövertagandet har försökt etablera som tolkningsfilter till analysen av Mellanösterns historia, och genom det rättfärdiga sin egen hårdföra terror, som något slags nödvändighet mot västvärlden.

Verkligheten, däremot, är som oftast annorlunda.

Låt oss börja från början.

Det börjar år 1951.

Premiärminister Mohammad Mossadegh ledde något som hette ”Nationella Fronten”.

Det här var en koalition av ideologiska och politiska rörelser med olika målbild för Irans framtid, men, med ett gemensamt intresse: att nationalisera oljan i Iran.

Det görs också, just år 1951.

Reaktionen från Storbritannien, som ägde all infrastruktur för oljeutvinning, var att avsluta all oljehandel med Iran omedelbart, och hela Irans ekonomi kraschar.

Stopp.

Om du nu sitter och tänker ”men elaka Storbritannien!”, tänk en gång till, vänta lite med att dra en slutsats, och så ska du få lite mer fakta att bygga den på.

När Mossadegh gjorde detta 1951 så nationaliserade han inte bara oljan.

Han konfiskerade också all brittisk infrastruktur, han tog alla raffinaderier, som Storbritannien under decennier lagt in miljarder och åter miljarder i att bygga upp i enlighet med de handelsavtal och samarbeten som Iran och Storbritannien hade gjort. Till exempel Abadan-raffinaderiet, som vid den tiden var världens största och mest moderna. I princip hela staden hade Storbritannien byggt upp: hamnar, järnvägar, skolor och sjukhus för egna pengar. En fungerande industri värd hundratals miljarder över tid, utan att Mossadegh betalade en krona i ersättning.

Man behöver inte vara ”elak” för att uppfatta Mossadeghs handlande som stöld.

Britternas ståndpunkt var enkel, om en stat kan skriva på ett kontrakt, ta emot investeringar och sedan bara ”stjäla” anläggningarna när de är färdigbyggda, då upphör internationell handel att fungera.

Ganska förståelig reaktion från britterna ändå, va?

För britterna handlade inte reaktionen först och främst om rätt till iransk olja i marken, utan om rätten till den infrastruktur de själva byggt för en förmögenhet, som de ägde, och som Mossadegh nu hade tänkt bara konfiskera och fortsätta som att inget har hänt.

Låter inte som en kupp än så länge, visst?

Vi fortsätter, och så ser om vi hittar någon ”ren kupp”...

Häng med.

Storbritannien kapade alltså som svar på detta all handel med Iran, varvid ekonomin i Iran störtdök och kraschade totalt.

Stora delar av parlamentet reagerade starkt, även de som varit med Mohammed Mossadegh förut. De tyckte att Mossadegh skulle göra ett nytt avtal med Storbritannien, men Mossadegh vägrade.

Under den kommande tiden uppstod en avgörande spricka i ledarskapet i koalitionen, av ytterligare ett par anledningar. Denna spricka var i synnerhet mellan premiärminister Mossadegh och Ayatollah Kashani, den högste religiöse ledaren för miljontals muslimer.

Ayatollah Kashani var också talman i parlamentet.

Han var ledare för den religiösa falangen i Nationella fronten, som tidigare stått med Mossadegh. Utan hans stöd bland de fattiga massorna och i basaren hade Mossadegh aldrig kunnat genomföra nationaliseringen av oljan 1951 från första början.

Men under 1953 sprack alliansen. Mossadegh krävde mer och mer maktbefogenheter, och under de sista månaderna jobbade Ayatollah Kashani aktivt mot premiärministern.

Ayatollah Kashani betraktade Mossadeghs samarbete med det kommunistiska Tudeh-partiet som ett direkt angrepp på islam och Tudehs auktoritära styre tolkade han som Mossadegh var på väg mot diktatur. Mossadegh krävde fullmakter och började styra via dekret, och där insåg Kashani att Mossadegh höll på att skapa en sekulär diktatur som inte gav utrymme för prästerskapet. Kashani var arkitekten bakom Mossadeghs tidigare folkliga stöd, men han blev snart också den som drog undan mattan för honom.

Nu fanns under-53 ett dödläge där Mohammed Mossadegh inte längre hade stöd av parlamentet.

Mossadeghs svar?

Han upplöste hela parlamentet.

Den ”demokratiskt valde” premiärministern gjorde om sig själv till sittande envåldshärskare i praktiken.

Genom en fars till folkomröstning, som skulle stödja upplösandet av parlamentet, såg han till att de som röstade emot honom tvingades gå in i en helt annan lokal för att rösta nej, under bespottning, misshandel och trakasserier från hans anhängare i de lokala Tudeh-partierna, kommunistpartiet. Genom hans eget inrikesministerium, där han rensat bort alla kritiska röster och sedan satt dessa ansvariga för räknandet av röster, så hävdade han att i hela landet Iran, där 2 miljoner människor röstade, så var det sammanlagt bara drygt tusen personer som tyckte att Iran INTE borde göra sig av med den grundläggande förutsättningen för demokrati: parlamentet.

Hejsan hoppsan.

Ett hån mot intelligensen hos till och med hans tidigare egna anhängare, som i stor utsträckning började vända sig emot honom.

Den 16 augusti 1953 upplöser Mossadegh parlamentet.

Och här, först nu, gör Shahen verklig entré.

Enligt Irans grundlag så hade kungen rättigheten att avsätta premiärministern i händelse av att det inte fanns något parlament, till exempel, vilket Mossadegh nu hade upplöst.

Under den kritikstorm mot premiärministern som rasade genom landet så tog kungen beslut om att enligt Irans grundlag, och helt i enlighet med det demokratiska fundamentet som den grundlagen grundades på, skicka bud till premiärministern om att han var entledigad. Det gjorde Shahen den 17 augusti.

Mossadeghs svar?

Han fängslade befälhavaren som levererade budskapet, och vägrade kliva av positionen.

Mossadegh utförde alltså rent juridiskt en egen statskupp, och fiendskapen med Ayatollah Kashani och alla hans anhängare blev total.

Nu hade Mossadegh tagit alla stegen uppför diktatorns trappa och satt sig på envåldshärskarens stol.

Majoriteten av den muslimska befolkningen följde Ayatollah Kashani, som nu tagit en position i total fiendeskap mot Mossadegh. Stora delar av militären, rojalisterna, och stora delar av befolkningen var upprörda.

Men du har väntat på kuppen, eller hur?

Varsågod, här kommer den: De sista månaderna, den absoluta sista tiden innan upplösningen, kliver CIA in på riktigt.

Det här var under tiden som Sovjetunionen och USA tävlade om inflytande i Mellanöstern, och i hela världen för övrigt så klart. Mohammed Mossadeghs samarbete med kommunisterna samt hans diktatoriska förfarande gjorde inte bara människor inne i Iran, utan också på andra sidan Atlanten, misstänksamma om att Iran var på väg mot ett sovjetiskt övertagande och en kommunistisk diktatur. CIA hade månaderna tidigare en utarbetad plan för vad de skulle göra om opinionen mot Mossadegh skulle bli tillräckligt stor och de kunde knuffa igång en eventuell revolution.

Mossadegh skulle snart upplösa parlamentet, men varningssignalerna hade pågått under lång tid, han krävde mer och mer maktbefogenheter på sin väg mot diktatur, han tog stormsteg mot ett kommunistiskt Iran, en Sovjets utpost i området.

CIA betalade, mitt i den folkstorm av kritik mot Mossadegh som redan rasade inne i landet, de generaler som stod inför beslutet av att välja sida, för att de i tveksamma fall skulle ställa sig på oppositionens och Shahens sida. CIA betalade också till exempel oppositionella för att arrangera ännu fler demonstrationer än vad som redan pågick, men elden var alltså redan i full fart, innan CIA ens kom in och ordentligt började trycka på, för att se till att så mycket som möjligt öka chansen att Mossadegh blev avsatt.

Vad operationen gjorde för skillnad går inte fastslå, men handlade mycket mera om att kanalisera det som redan brann i landet än vad myten återger.

Faktum är att när Mossadegh tillfångatog officeren som gav beskedet om hans avsättande, efter att han upplöst parlamentet, så flydde Shahen utomlands, och CIA trodde att det inte ens skulle bli någon revolution. De hann till och med instruera sina agenter att lämna landet och avbryta verksamheten.

Så mycket för en ”ren kupp”.

Men, opinionsstormen i landet var ostoppbar och trots att CIA trodde att loppet var kört så gick opposition, demonstranter, rojalister, ut och tog över gatorna runt om i Iran. Den 19 augusti 1953, stormade demonstranter regeringsbyggnaderna och avsatte Mossadegh.

Att med facit i hand säga att CIA gick in och bara bytte ut en demokratiskt vald ledare från ingenstans, det är ett hån mot historien. Det är att framställa iranierna som viljelösa nickedockor.

Läs även: Sanningen om Shahen

Elden brann redan inne i Iran, CIA slängde bensin på den, ja, men att kalla det ”ren kupp” är historielöst. Med högsta sannolikhet, förr eller senare, och snarare förr, skulle revolutionen blivit ett faktum.

Mohammed Mossadegh hade gjort ett gediget jobb med att helt på egen hand skaffa sig fiender inne i landet bland sina tidigare allierade, genom att göra om sig själv till en i praktiken sittande diktator, knäcka skallar på oppositionen genom det kommunistiska Tudeh-partiet som samarbetspartners. Han avslutade allt med att sätta geväret mot sin egen fot och fyra av, när han vägrade följa den demokratiskt fastslagna rätten för Shahen att avsätta honom, då parlamentet inte längre fanns att tillgå.

Och idag, när mullorna använder den här händelsen för att betona nödvändigheten av deras styre som något slags skydd mot västvärlden, så utelämnar de bekvämt faktumet att det var de själva som vände sig mot Mossadegh, och var del i hans avsättande. Ayatollah Kashani banade vägen för de sista dagarnas händelser som avsatte premiärministern.

Sagan om den ”rena kuppen” 1953 är en bekväm myt för mullorna i den nuvarande islamiska diktaturen.

Men, som så ofta, så är verkligheten betydligt mer spännande än myten.

Jonas Lundström

EU Knowledge Hub on Prevention of Radicalization