Kronprins Reza Pahlavi har varit en central figur i diskussionen om Irans framtid. Det folkliga stödet för Reza Pahlavi är stort, både i Iran och i diasporan. Många ser honom som en symbol för förändring, en ledare för övergångsperioden och en som kan leda landet mot ett demokratiskt och sekulärt styre.

Hans far, Mohammad Reza Pahlavi, Shahen, är en av de mest omdebatterade ledarna i landets moderna historia. Ofta används faderns kontroversiella eftermäle som ett indirekt angreppssätt mot Reza Pahlavi.

Shahen har genom åren blivit föremål för omfattande kritik från kommunister, islamister och separatister. Denna demonisering används frekvent som en metod för att underminera Reza Pahlavis trovärdighet, då kritik mot fadern projiceras på sonen. I avsaknad av konkreta negativa aspekter i kronprins Reza Pahlavis egen bakgrund, blir faderns historiska roll ett verktyg för politiska motståndare. En genomgång av Reza Pahlavis gärningar visar att han hittills undgått kontroverser eller skandaler. Kritiken mot honom ofta grundar sig på hans familjebakgrund snarare än hans egna handlingar.

Shahens reformer: Socialdemokratiska inslag

Mohammad Reza Pahlavi blev kung i Iran år 1941 och hans styre präglades till en början av demokrati och politisk mångfald med fria politiska partier och fri press. Det var exempelvis möjligt för det sovjetvänliga kommunistpartiet Tudehpartiet att ha representation i parlamentet, och ha ministrar i regeringen. Samtidigt agerade partiet i det fördolda och organiserade en militär enhet med över 600 officerare, beredda att störta regimen. En medlem i partiet utförde dessutom ett terrorattentat mot Shahen år 1948.

Trots kritiken var Shahen nära att likna en socialdemokrat i sin politiska inriktning. Under hans styre genomfördes omfattande reformer, såsom jordreformer och satsningar på utbildning och sjukvård. Dessa insatser bidrog till att modernisera Iran och förbättra levnadsstandarden för iranier. De ökade oljeinkomsterna kom till nytta och man såg att en gryende välfärdsstat började ta form.

Landet utvecklades och kvinnor fick rösträtt

Under Shahen styre blomstrade den iranska ekonomin. Infrastrukturen utvecklades och nya sjukhus, skolor och universitet byggdes. Värnpliktiga skickades ut till landsbygden för att arbeta på skolor och inom hälsovården.

Det infördes ett system där arbetarna fick ta del av vinsterna i fabrikerna. Syftet var att öka produktiviteten och förbättra arbetarnas situation.

Kvinnor fick rösträtt. De fick utbilda sig och blev aktiva samhällsmedborgare. Denna utveckling var unik för regionen och markerade en ny era för Irans samhälle.

Antagningen till högre utbildning i Iran styrdes av kompetens och betyg. Universitet och högskolor införde urvalsprocesser som premierade akademiska prestationer, vilket skapade förutsättningar för att ge de mest kvalificerade studenterna möjlighet att vidareutbilda sig.

Korruption inom statsförvaltningen var begränsad. Tillsättningen av statliga ämbeten skedde främst utifrån kompetens och utbildning.

Den kulturella utvecklingen i Iran nådde nya höjder under Shahens tid. Litterärt och konstnärligt skapande blomstrade, med många framstående poeter, författare, konstnärer och musiker som verkade i landet. Shiraz konstfestival var en årlig internationell konstfestival som förde mötet mellan öst och väst. Nya moderna museer och idrottsarenor byggdes.

Under Shahens styre i Iran rådde en tid av religiös frihet, där alla kunde utöva sin tro öppet. Kristna, judar, bahá’ier, zoroastrier och mandéer levde fritt och hade rätt att samlas, och utföra sina religiösa ceremonier. Det var dessutom fullt möjligt för personer från dessa religiösa minoriteter att inneha viktiga befattningar inom statsförvaltningen och militären.

Shahen upprätthöll goda relationer med såväl USA som Sovjetunionen, Kina, europeiska länder, Israel och arabländer. I det konfliktdrabbade Mellanöstern lyckades Shahen hålla Iran utanför alla krig.

Under denna period förekom det inte några flyktingar från Iran. De iranier som sökte utbildning i Europa eller USA valde att återvända till hemlandet efter avslutade studier. Väl tillbaka kunde de finna anställning inom statsförvaltningen eller i det privata näringslivet.

Förändringarna nådde dock inte ut överallt, och vissa regioner hamnade på efterkälken när det gäller utveckling och välfärd. Dee vanliga människorna i Iran, som höll sig utanför förbjudna politiska rörelser och inte öppet kritiserade Shahen, kunde i regel studera, arbeta och leva respektabla, hederliga och trygga liv.

Islamisk terror

Islamister ville också ha annat än demokrati. Den shiamuslimska gruppen ”Fedaiyan-e Islam” bildades 1944 under ledning av Navab Safavi i syfte att etablera en shariabaserad regim. År 1945 mördade de historikern Ahmad Kasravi. Mellan 1949 och 1953 mördade de två premiärministrar, Hezhir och Razmara och iscensatte misslyckade mordförsök på två utrikesministrar.

Premiärminister Mosaddegh, som ofta benämns som demokrat, tillhörde den tidigare Qajardynastin och försökte avsätta Shahen. Det som hände år 1953 har ibland beskrivits som en statskupp, men i själva verket var det Shahen som avsatte den motsträviga premiärministern.

Efter de omvälvande händelserna i Iran 1953 förblev kommunistpartiet förbjudet och dess verksamhet kväst, medan islamistiska grupper fick betydligt större handlingsutrymme. De kunde bygga nätverk utan att möta samma motstånd eller restriktioner som andra politiska aktörer. Det här skapade en obalans där vissa ideologiska rörelser kunde frodas, medan andra blev marginaliserade eller helt förbjudna.

Motståndet mot Shahens reformer

Under Shahens regeringstid mötte hans reformer motstånd från olika grupper. Dessa grupper hade olika motiv och mål, men förenades i sin opposition mot Shahens styre. Islamistiska grupper var särskilt kritiska till Shahens satsningar på modernisering, jordreformer och jämställdhetsreformer, då dessa gick emot deras religiösa övertygelser och vision om att styra landet enligt sharialagen.

”Den vita revolutionen” var ett omfattande reformprogram som inleddes 1962 av Shahen. Syftet var att modernisera Iran och omvandla landet till ett industriland. Ayatolla Khomeini som då var en mindre känd ayatolla, såg reformerna som en attack mot islam. Khomeini motsatte sig jordreformen och det som han kallade för USA:s ökade inflytande i landet, men framför allt var han mot kvinnors rösträtt.

Khomeini bojkottade folkomröstningen för ”Den vita revolutionen” och uppmanade till protester. Khomeini greps och ett uppror bröts ut i några städer. Upproret slogs ner och Khomeini landsförvisades till Turkiet.

Folkets Mujaheddin grundades 1965 med en blandning av marxism och islamism. Gruppen genomförde väpnade attacker och terroraktioner.

Kommunistgrupper utgjorde en påtaglig del av oppositionen. De drömde om proletariatets diktatur. Folkets Fadaiyan, en marxist-leninistisk gerillarörelse som bildades 1971, förde en väpnad kamp mot regimen.

Det fanns även separatistiska grupper som motsatte sig Shahens centraliserade styre. Mahabadrepubliken var en kurdisk statsbildning i nordvästra Iran som tillkom 1946 efter att Sovjetunionen ockuperat norra Iran. Mahabadrepubliken var helt och hållet beroende av sovjetiskt militärt stöd.

Azerbajdzjans autonoma republik, var också en sovjetisk marionettregering, som etablerades 1945 i den iranska regionen Azerbajdzjan. Både dessa republiker har beskrivits som Stalins skapelse.

Bildandet och undergången av dessa två marionettregeringar går tillbaka till sovjetiska ockupationen av norra Iran. Republikerna kollapsade med tillbakadragandet av sovjetiska styrkor och den iranska arméns inträde. Kvar blev tynande separatistiska idéer i dessa två regioner. Separatistiska grupper vaknade till liv efter islamisternas maktövertagande 1979, inte minst till följd av islamistisk diskriminering mot minoriteter.

Smutskastning och ryktesspridning

Kommunister och islamister överdrev kraftigt både antalet politiska fångar, samt förekomsten och omfattningen av tortyr i Irans fängelser. Under den kamp som säkerhetstjänsten SAVAK förde mot beväpnade terrorgrupper förekom förvisso övergrepp, och sympatisörer till dessa organisationer som inte var delaktiga i väpnade terroraktioner drabbades ibland.

Idrottsmannen Gholamreza Takhti tog sitt liv 1968. Barnboksförfattaren Samad Behrangi, drunknade i Aras-floden 1968. Mostafa Khomeini och Ali Shariati dog båda i sjukdomar 1977. I alla dessa fall spreds rykten av både kommunister och islamister om att SAVAK låg bakom dödsfallen.

Dissidenten Reza Baraheni tillbringade tre månader i fängelse 1972. Han åkte till USA och publicerade artiklar i amerikanska tidningar där han skrev fabricerade detaljer och fantasifulla berättelser om tortyr i iranska fängelser. Han hävdade att han var bunden till en takfläkt och någon försökte våldta honom medan fläkten snurrade. Han hävdade att SAVAK lät en björn våldta fångarna.

År 1979 satte mullorna eld på Cinema Rex i Abadan, vilket ledde till cirka 400 dödsfall. De skyllde tragedin på SAVAK.

Läs även: DEBATT: ”USA bombar iranska skolbarn!!” – Eller?

Denna typ av smutskastning och ryktesspridning har präglat den politiska diskussionen i Iran och bidragit till att skapa en bild av Shahens regim som skoningslös och våldsam.

Revolutionen

Shahen sista fyra år vid tronen, när han dessutom var allvarligt sjuk, präglades av flera förödande misstag. År 1975 infördes enpartisystem. Den politiska öppningen som genomfördes några år senare var hastig och utan någon förberedelse. SAVAK fick inta en passiv roll, vilket gav de aggressiva islamistiska och kommunistiska grupperna möjlighet att få övertaget.

Motståndet mot Shahen och hans reformer var inte folkligt innan 1978, men olika motståndsgrupper drevs av religiösa och ideologiska motiv. Deras gemensamma opposition bidrog till den politiska turbulens som slutligen ledde fram till revolutionen 1979. Shahen tog det svåra beslutet att lämna makten hellre än att använda våld mot sitt folk. Det var viktigare för honom att värna om sina landsmän än att klamra sig fast vid makten.

Demoniseringen av Mohammad Reza Pahlavi har blivit ett återkommande inslag i debatten om kronprins Reza Pahlavis roll. Genom att belysa de reformerna under Shahens tid framträder en mer nyanserad bild av Irans moderna historia. Reza Pahlavis egen resumé är fri från negativa detaljer. Det är viktigt att undvika att fastna i fällan där man svartmålar och demoniserar Shahen enbart för att undergräva sonen, Reza Pahlavi. Att blanda ihop deras handlingar och karaktärer riskerar att skapa en felaktig bild och försvårar en nyanserad diskussion.

Hadi Hormozi

Tolk och översättare