Vi brukar säga att Sverige och Danmark vuxit ifrån varandra under de senaste årtiondena, exempelvis i frågan om invandring och dess konsekvenser. Som Dan Korn har varit inne på här på denna ledarsida, har särskilt tre påståenden varit bestämmande för den svenska självförståelsen, åtminstone den som definieras av den politiska klassen i Stockholm:

Invandring är inget nytt. Vi är alla en konsekvens av invandring. Det finns ingen inhemsk svensk kultur.

Den sortens påståenden blomstrade definitivt också i dansk debatt på 1990-talet, efter kalla krigets slut, men har efter hand blivit sällsynta och något man enbart möter i slutna, syrefattiga miljöer på universitet och högskolor. Men ändå har Sverige och Danmark faktiskt flera ting gemensamt, också i invandringsfrågan.

Intressant nog var det en vit, protestantisk tysk man som pekade på de gemensamma dragen. Han hette Friedrich Nietzsche och skulle med tiden bli ganska känd. I Till moralens genealogi (1887) beskriver han skuldkänslans ursprung – och varför moderna människor, däribland de mest hippa och trendigaste danskar och svenskar, går runt med kroniskt dåligt samvete. Det kan exempelvis vara i förhållande till Västvärldens historiska framgångar sedan 1492, islams problem, de svartas förhållanden i USA, eller klimatet, allt saker som de känner sig ansvariga för. När en flod hundra mil söder om dem, nere i Europa, svämmar över, känner skandinaver att det är deras fel.

Så tänkte inte Nietzsche. Medan antikens eliter accepterade en skamlös grymhet, ja inte alls skämdes över den, utan dyrkade den, som på Kolosseum, har vi i de långt mera trygga och civiliserade samhällena mist förståelsen för tillvarons brutalitet – och hur sköra våra institutioner och samhällen i grunden är.

I stället odlar vi värderingar som tolerans och omsorg för minoriteter och utsatta grupper. Vi har aldrig känt till något annat, nej svenskarna har inte varit i krig på över två hundra år! Det innebär en fara, menade Nietzsche, eftersom det får folk att blint tro att empati gäller lika starkt för alla jordens folk och i alla historiska sammanhang.

Med civilisationsprocessen kommer tilliten till andra människor, också främmande. Förväntan att människor uppför sig konsekvent genom tiden växer. Samarbetet hänger också samman med något mera konkret: starka och brutala stater. Slavar pinas, häxor bränns, bönder plågas, soldater skickas i krig och civila dör i massor. Kampen för att hävda sig över andra människor förvandlas till en kamp för att accepteras av envåldshärskaren. Människans personliga böjelser begränsades. Det var enligt Nietzsche så samvetet uppstod; som en begränsning av jaget.

Kärleken till nästan vilar således på en historisk grymhet. Vi ser den bara inte längre. Danskar och svenskar som formats av det moderna samhället och normen om allas lika värde begriper enbart öppenheten och toleransen. De har glömt att grymheten är en förutsättning för all vår moderna humanism. De har gett sig hän åt en passiv moral som avstår från allt som kan väcka ilska hos andra, som ”främlingsfientlighet”, ”rasism”, ”islamofobi” och ”hat”.

Räds inte andra, utan frukta dig själv, lyder moralen. Var inkluderande, men exkludera dig själv. Vad det handlar om är att inte vara ett hot mot andra. Det är fel att bekymra sig om det negativa. Politik och makt får andra ta sig an.

Under en välfungerande envåldshärskare var denna moral meningsfull. Men i en fladdrig demokrati som den danska eller svenska, är det en tvivelaktig moral. När moderna människor av medier, pedagoger och kändisar uppfostras att ignorera sina egna instinkter och impulser, blir de utlämnade till andras vilja; till en början politikernas, i fortsättningen till gängens och klanernas, som inte har några problem att använda sig av grymhet och som inte går runt och skäms över sin egen existens.

Gränslös humanism utan mod att fatta obehagliga beslut är med andra ord kortvarig. Den kan mycket väl låta vacker och god på tv, men den har ett bästföredatum. Frågan är bara när. Och vad som kommer efter.

Mikael Jalving är historiker och debattör. Han har bland annat skrivit boken Absolut Sverige – Ett land i förändring (Psychology CD Förlag, 2012).