Jag träffar Nimo och hans mamma Maria en kylig januarieftermiddag. Det är Maria som har tagit kontakt med mig och bett om ett möte. Hon och Nimo vill berätta sin historia för mig. De vill att jag, som arbetar i rättsväsendet, ska förstå. Och visst förstår jag.

Nimo och Maria omskrevs i en uppmärksammad artikel i SvD (8/8-20). Nimo vittnade i ett polisförhör om en mopedstöld, därefter föll hans och hans mammas liv i bitar på grund av hot och våld som Nimo utsattes för av den utpekades kompiskrets. Det har nu gått knappt tre år sedan händelsen men skärvorna av deras tidigare liv ligger fortfarande utspridda. Jag hör Nimo och Maria berätta hur de har flyttat runt mellan olika bostäder. Hur Maria var tvungen att säga upp sig från sitt jobb och förlora sin försörjning. Hur deras vänner och bekanta inte har vågat träffa dem. 

Samtidigt har inte samhället erbjudit Nimo och Maria det skyddsnät de hade behövt för att hålla ihop sitt liv. Maria har själv fått jaga olika myndigheter, brottas med sekretessbestämmelser som hindrar att uppgifter om deras situation delas mellan aktuella myndigheter, kämpa för att försöka ordna skyddat boende och sedan bli återbetalningsskyldig för bostadsbidraget – på grund av att hon och Nimo inte längre bodde på den adress där de var folkbokförda. När jag hör deras berättelse växer ilskan i mig – såhär kan vi inte behandla människor i Sverige!

Även om den absoluta merparten av människor som hörs i domstol slipper utsättas för våld och hot är Nimos situation tyvärr inte unik. I vissa delar av vårt land har grovt kriminella grupperingar byggt upp ett så starkt skrämselkapital att de i praktiken har blivit nästintill straffimmuna. Vi ser hur flertalet mord i Sverige förblir ouppklarade. Inte för att ingen vet vem som gjorde det, utan för att ingen vågar berätta om det. I Johanna Lernebys bok Familjen (Mondial, 2020) kan vi även läsa om kriminella personer som helt öppet går in i butiker och plockar på sig vad de vill ha, och sedan lämnar utan att betala, trygga i vetskapen att ingen kommer att våga polisanmäla. Detta kan inte beskrivas på något annat sätt än som outhärdligt stötande.

I Sverige har vi en vittnesplikt som innebär att man riskerar vite, polishämtning eller t.o.m. häktning om man inte följer kallelse till domstol. Detta är en tuff lagstiftning men den motiveras av att vårt rättssystem inte fungerar utan muntlig bevisning. Samtidigt kan jag ju omöjligtvis klandra Maria när hon med nedsänkt blick säger att hon och hennes son aldrig kommer att våga vittna igen. Priset de har fått betala har varit orimligt högt.

Vad kan vi då göra åt detta haveri? 

Tillåt anonyma vittnesmål, ropar en del. Problemet med denna lösning är att den är så problematisk ur rättssäkerhetssynpunkt att Europadomstolen har fastslagit att om rättegångar med anonyma vittnesmål ska uppfylla kraven på en rättvis rättegång måste värdet av de anonyma uppgifterna sättas väldigt lågt. Om man öppnar upp för anonyma vittnesmål riskerar man även att hamna i en situation där oroliga vittnen regelmässigt kräver anonymitet som villkor för att avge sina vittnesmål, även i det stora flertalet mål där det egentligen inte alls finns någon hotbild, eller i mål där anonymitet för vittnet skulle få till följd att bevisningen inte skulle räcka för fällande dom. Vi kommer då att hamna i ett läge där vi får ännu svårare att klara upp grova brott än vi har i dag.

Även om ett vittne inte kan vara anonymt i förhållande till den åtalade är det dock helt orimligt att identiteten hos ett hotat vittne eller målsägande inte kan hemlighållas för allmänheten. Om identiteten hade kunnat sekretessbeläggas hade man minskat risken för hot och påtryckningar. Vittnesmålen hade då även kunnat lämnas inom stängda dörrar i stället för som ibland sker i dag – inför den åtalades gängmedlemmar som fyllt rättssalens åhörarplatser.

Vidare måste vi börja införa mycket bättre rutiner för hur vi ska hjälpa hotade vittnen och målsäganden. Relevanta myndigheter måste samverka kring exempelvis skyddade boenden, skyddad ID, personlarm eller personskydd. Det är orimligt att den som på grund av ett vittnesmål har en hotbild mot sig själv ska behöva kämpa med olika myndighetskontakter för att kunna skydda sig och sin familj. Om vi ska kunna motivera den starka vittnesplikt vi ålägger människor i Sverige måste vi i gengäld erbjuda ett minst lika starkt skyddssystem.

Grovt kriminella personer har genom sitt skrämselkapital lyckats sätta rättssystemet ur spel i delar av vårt land. Om vi ska lyckas åtgärda detta – och framför allt förhindra att problemet växer sig ännu större – måste vi omedelbart agera med full kraft.

Fotnot: Nimo och Maria heter egentligen något annat.