Teslastrejken handlar inte om arbetsvillkoren eller lönerna på de svenska verkstäderna utan om den heliga svenska modellens bevarande. Den modell som genom höga lägstalöner stänger oerfarna och lågkvalificerade ute från arbetsmarknaden, samtidigt som den håller LO och Socialdemokraterna kvar vid köttgrytorna, skriver Torsten Sandström.
Få torde ha missat att fackförbundet Metall inlett en strejk mot ett antal svenska verkstäder för service av Teslabilar. Hela mediesverige står nu på tårna. Fotograferna bevakar verkstaden och det tält som Metall rest i sin kamp mot det svenska utsugarföretag som servar elbilar från Tesla, ett fortskaffningsmedel som många drömmer om att äga. Att Elon Musk är en skurk har förstås länge berättats för svenska folket. Nu bekräftas det genom att han även vågar anfalla den heliga svenska modellen.
Just anfallet på ”den svenska modellen” är ledmotivet. Det är som att lyfta Bibeln mot Musk. Det är fräckt att Tesla bara vågar ifrågasätta denna socialdemokratiska dogm. Denna trossats påstås nu vara hotad av några mellanstora Teslaverkstäder i landet. Alltså företag som inte tycker sig ha någon nytta av ett kollektivavtal med Metall.
Enbart själva den mediala dramaturgin är alltså intressant. Alltså en helig dogm i kamp mot boven Musk. Men medierna berättar knappast om verkligheten på de moderna verkstäderna. Hur många anställda vill vara med i facket? Ett fåtal tycks det. Varför är de flesta oorganiserade? Medierna talar om hot. Är de anställda underbetalda? Man skriver inget om anställningsvillkoren på verkstaden. Mycket talar därför för att de anställda betalas minst lika bra som Metalls kollektivavtal föreskriver för hela det svenska riket. Sannolikt har de anställda hos Tesla även rätt till sedvanliga försäkringar.
Den som tänker efter en stund – och försöker bortse från Socialdemokraternas dogm som numera alla medier och större delen av riksdagens ledamöter värnar om – inser snart att strejken egentligen inte gäller svenska arbetares löner utan svenska politiska principer. Tesen är att i Sverige ska centrala rikstäckande kollektivavtal reglera lönearbete, punkt slut. I svensk lagstiftning upphöjs nämligen detta till gällande ideal. Ty på denna tes baseras hela den svenska arbetsrätten.
Och denna lagstiftning har det heliga socialdemokratiska arbetarpartiet slagit fast. Därigenom ges detta parti möjlighet att skaffa sysselsättning åt tusentals fackliga förtroendemän (och kvinnor), märk väl på företagens bekostnad. I sin tur kommer dessa många lojala förtroendemän att bidra till S-partiets framgångar i svenska allmänna val. Knepet är alltså en statlig lagstiftning som ytterst ska befästa socialdemokratins makt över landet.
Nu över till det centrala. Vilken nytta har arbetarna på Teslas svenska verkstäder av denna listiga juridiska metod? Vi vet att amerikanska bilarbetares löner är avsevärt högre än svenska motsvarigheter. Tesla kan alltså betala! Vidare sägs det att de anställda på Teslas verkstäder i Sverige redan har bonusar som överstiger villkoren i Metalls kollektivavtal. Så vad talar egentligen för att Tesla försöker underbetala sina svenska arbetare?
Det vi ser är de facto en politisk procedur från Metall och socialdemokratin som avser att befästa en principfråga som faktiskt ytterst tycks gälla Metallbossarnas egen framtid och S-partiets makt över nationen. Denna slutsats passar förstås inte massmedierna alls. Därför berättas det tårögt om hotet mot den heliga svenska modellen. Det rapporteras även bristfälligt om de svenska industriarbetarnas löner. De är nämligen inget att skryta med internationellt sett.
Vid den svenska fackföreningsrörelsens tillkomst omkring år 1900 var verkligheten förstås annorlunda och dyster. Motsättningarna var stora och arbetsklimatet synnerligen bistert. Då behövdes sannerligen fackliga organisationer! Och ledarna var många gånger lokala hjältar med osäker och dålig lön. Företagen, staten och domstolarna bekämpade nämligen ofta facklig organisering.
Min centrala tes är följande. Finns det något som talar för att denna arbetsfientliga ideologi idag skulle återkomma till vårt land, alltså drygt 100 år senare? Skulle svenska arbetsgivare drastiskt sänka de anställdas löner och vägra att göra avsättningar till de försäkringar som med tiden vuxit fram? Några enstaka företagare skulle kanske försöka. Men efter 100 år är den stora skillnaden att Sverige är ett helt annat land ideologiskt sett, en nation som liknar flertalet av västvärldens industrinationer. En tyst lag föreskriver därför att bra jobbare förutsätter en marknadsmässig betalning. Lönekampen har således blivit mindre påfallande och fackföreningar också mindre efterfrågade relativt sett. Svenska arbetsgivare inom industrin vet att de i huvudsak måste anpassa sig till lönerna på en större marknad.
Det sistnämnda är pudelns kärna. Idag har centrala kollektivavtal främst betydelse för Metalls kontroll över sina medlemmarpå arbetsmarknaden. I många nationer har industriarbetare avsevärt bättre betalt än i vårt land. Det intressanta är att Metall inte längre utnyttjar möjligheten att pressa fram höga löner för sina skickligaste medlemmar. I stället driver Metall en politik som medför att liknande lön ska ges för tämligen okvalificerad arbetskraft. Därför är svenska låglöner relativt höga. Allmänt sett är Sverige faktiskt det land inom OECD som har minst skillnad mellan låga och höga löner.
Detta har förstås blivit en allvarlig tröskel mot att få in oskolade i industrin, i och med att svenska företag måste betala högre låglön än vad som är konkurrenskraftigt på en internationell marknad. Utomlands löses detta problem genom lagstiftning om minimilöner, som ger arbetsgivaren en friare möjlighet att betala till den lägre nivå som lagen anger. Tänk om vi haft minimilöner även i vårt land! Det hade förstås spräckt Metalls politiska ambition att ge sina medlemmar mittenlöner. Skickliga svenska industriarbetare hade säkert fått bättre betalt om inte den svenska modellen funnits. Sådana topplöner förefaller för övrigt vara själva idén med en fackförening. Men Metalls ambition är att sluta avtal för en hel bransch (vilket är stommen i den svenska modellen) varför lönesättningen påminner om mellanmjölk.
Metall är alltså idag – liksom förr – en politisk aktör i samverkan med S-partiet. De anser inte att företagens behov – och industriarbetarnas intressen – ska främjas utan i stället hyllas den jämlikhetsideologi som socialdemokratin driver inom i stort sett varje sfär av det svenska samhället. Tesen är som bekant: Alla ska med i båten. För S-partiet är konkurrens och höga löner något som man helst inte vill se eller åtminstone inte så gärna tala om. Det är låglönesatsningar som gäller oavsett att många skickliga arbetare inom industrin borde kunna betalas påtagligt högre. Genom lägre lön främjas svensk export, menar man, något som gör att näringslivet ser med blida ögon på den svenska modellen, även om man klagar över att ingångslönerna är för höga och att inte låg lönesättning tillåts för dem som är okvalificerade.
Min slutsats är att kvalificerade svenska industriarbetare förmodligen inte är vinnare på den svenska modellen. Segrare är vänsterns politiker och de arbetare som kan få jobb via satsning på de mellanlöner som ständigt står i fokus. Givna förlorare är de invandrare som arbetsgivarna inte ens tycker det är värt att anställa på grund av att de saknar kompetens, samtidigt som de inte kan få anställning till marknadsmässig låglön eftersom sådana inte tillåts.
Jag menar därför att dagens svenska tillstånd delvis påminner om det gamla skråsamhällets. Nu är det Metall (och andra förbund) som genom sina ledare går med på löner på internationell låg nivå. Man önskar nämligen bestämma över den svenska industrin. Så vill socialdemokratin ha det. Följden blir avsaknad av topplöner och arbetslöshet för dem som inte ens får jobb. Det blir på så vis relativt få strejker och förhållandevis hyfsade löner för arbetare utan särskild utbildning och erfarenhet. Men bland förlorarna ser vi de skickligaste industriarbetarna om man jämför med utlandet.
Låt oss nu tvärtom se på vinnarna. Två viktiga och för den svenska nationen skadliga segrare kan direkt utpekas. Inom fackföreningsrörelsen vinner fackförbundet Metall, som med näbbar och klor försöker värna sin förlegade svenska modell, alltså en lösning som numera egentligen är kontraproduktiv för en stor grupp av de skickligaste medlemmarna. Men Metalls bossar har en hel del att vinna på modellen, utan att jag närmare behöver gå in på chefernas lönevillkor.
Inom politiken är vinnaren den socialdemokrati som (tillsammans med LO) sedan länge lyckats lansera en modell för lönebildning som främst främjar jämlikhet (ergo stegrade låglöner). Dessutom har det socialdemokratiska partiet genom en ”svensk modell” lyckats att maximalt bevara att den politiska makten över Sverige stannar i partiets händer. En modell som till och med S-partiets politiska motståndare, Moderaterna, tyvärr bugar inför.
Någon kanske säger att jag sprider desinformation eller konspiration. Dessutom att jag inte hyllar arbetsfreden. Men lönestatistiken och motviljan mot statlig reglering av minimilöner (i stil med utlandet) talar sitt tydliga språk. De topplöner som arbetsgivarna idag slipper betala uppväger mer än väl kostnaderna för jämlikhet i lönemitten. Därför har många företag svårt att rekrytera industriarbetare av toppklass och även stora problem med att anställa okvalificerad arbetskraft till låg lön på golvet. Det sammanlagt dämpade svenska löneläget gör att företagen ändå kan konkurrera på världsmarknaden med hyfsade vinster som följd.
Min poäng med denna text är att den svenska modellen har många förlorare som man talar tyst om. De med de högsta respektive lägsta kvalifikationerna förlorar mest. Det vill socialdemokratin inte tala om. Därför används ”den svenska modellen” som ett politiskt slagträ mot frifräsande verkstäder hos amerikanska Tesla. Detta trots att dessa företag minsann inte tycks betala några svältlöner till sina anställda. Det vi ser är ännu ett exempel på en S-märkt modell att styra Sverige. Men att använda lagen för ett partis egna intresse av att gynna Metall är inte förenligt med normala demokratiska principer.
Dessutom ser vi en förlegad modell som innebär att individen ska stå tillbaka för kollektivet. Det skaver i nutidens liberala epok av identitetspolitik.
Läs även: Hjort: Stefan Löfvens bredsida mot Tesla
