Ett allt större utbud av flams, flabb och ytlig underhållning serveras i medierna som sömnpiller för folket, skriver Torsten Sandström. Det mest upprörande är att det är en medveten elit som står bakom förflackningen.
Den historiskt påläste vet att folkliga nöjen under årtusendenas lopp har förändrats. Hastigt uttryckt och tillspetsat från gladiatorspel till tevenöjen. Människors arbete, försörjning och fritid har förändrats och med den formerna för tidsfördriv. Det är förstås naturligt.
En linje som historiker ibland påtalar är samhällsformernas utveckling och deras civiliserande påverkan på mänskligt handlande. Alltså i riktning mot mindre våld, bråk och stök. I Storbritannien omkring år 1800 levde vanliga människor ett mycket hårt och tungt liv. Välfärden var dock på väg att spridas mer allmänt, men den blev ytterst ojämnt fördelad. Historikern Ben Wilson berättar i boken ”Decensy & Disorder” (2007) om ett ytterst turbulent nöjesliv inom den begynnande medelklassen i London. Hårt supande, slagsmål, prostitution, djurhetsningar, blodiga boxningskamper, marknadsgyckel och mycket annat i storstadens tuffa miljö. Arbete, alkohol, sjukdom och bristsömn i en enda virvel – dag ut och in.
Mot den bakgrunden kan man kanske tala om att nutidens européer njuter av mer civiliserade nöjen än i den framväxande kapitalismens tätbefolkade städer. Mitt val av ordet ”kanske” pekar på en reservation. Men okej, livet i tevesoffan eller framför skärmen med streamade Hollywoodfilmer, arenasporter eller krystat teveflabbande är avsevärt mer städat än i Londons East end – relativt sett.
Därför känns DN:s publicering av Alex Schulmans yrvakna kritik av boxning under OS märklig. Hans grepp är i och för sig en evig kritik av en rå, blodig och sjukdomsframkallande sport. Kritiken drabbar advokater, börsmäklare, gymnasielärare, industriarbetare och andra som gillar att beskåda mörbultningen på teve. Jag antar att det främst rör sig om en manlig publik som söker spänning i ett våldsamt slagsmål. Alltså samma nöje som på 1800-talet och även delvis samma åskådare.
1800-talets råa våld var i allmänhet mindre organiserat, frånsett ett antal långa och blodiga boxningsmatcher, nästan på liv eller död. Staten hade i vart fall inte sitt uppfostrande finger med i spelet.
Beträffande dagens publika nöjen är samhällets organisationer däremot tydligt medverkande. En organiserad så kallad civiliseringsprocess är i så fall vad vi ser på teveskärmen, i vilken stat och massmedier samverkar för att få ut ett lugnande budskap.
Men konflikten är uppenbar. Visst, spänning och våld är en ingrediens. Och sport och annan underhållning är en annan. Men frågan är om vi står inför civilisationens framsteg? Boxning – såväl bland proffs som amatörer – utövas dessutom numera av kvinnor.
På 1960-talet kritiserades massmedierna för att agera ”time-killers” och dåförtiden vilja få människor att sluta tänka vänsterpolitiskt. Jag tänker exempelvis på Göran Palms bok ”Indoktrineringen i Sverige (1968). Tjänstemän och industriarbetare hölls från politiska engagemang genom mediernas – framför allt den skattefinansierade televisionens – simpla utbud av underhållning. Alltså sömnpiller för ett folk i tevesoffan. Idag är detta utbud såväl mycket mer omfattande som mer enkelspårigt och simplare. Och det som irriterar mig är att eliten står bakom utbudet av sövande nonsens.
Idag finns ju tydliga alternativ. Alltså fritidssysslor som är mer kulturellt avancerade och samtidigt mer engagerande. Medierna – såväl press, radio och teve – väljer bort det sant civiliserande och öser på med sport, nöjen och billigt flabbande. Är det inte Babben Larsson så är det någon medlen från plastfamiljerna Wahlgren, Parnevik med flera som tjoar. Den samhällskritiska rapporteringen håller på att försvinna. I stället sövs befolkningen med en lustgas bestående av jämlikhetens politiska ångor (”alla ska med i båten” - påstås det helt fräckt). I spetsen går SVT och Schulmans DN.
Indoktrineringen sker ofta i smyg, men utan tvekan med avsikt. Mediernas jakt på reklamintäkter är en viktig drivkraft. En lagom avpolitisering är en annan. Men att tala om civilisationsprocess känns magstarkt.