Den upprördhet som utspelar sig kring en bluffande mörkhyad professor i Cambridge går kanske att förstå. Men den är egentligen planerad. Och borde därför inte chockera. Om det inte vore för kolliderande drömmar inom en påträngande politisk elit, skriver Torsten Sandström.
Den som vill förstå hur PK och woke fungerar har mycket att lära av hur en ung man med ursprung från Ghana, Jason Arday, kunde bli professor vid det gamla universitetet i Cambridge. Han har i dagarna förlorat sitt fina jobb. Men hur kunde han – med en mängd darriga meriter och rena fantasieskapader i i sitt CV – öht få jobbet som professor i utbildningssociologi? En fundering över detta lär oss något om nutidens vänsterliberala samhällen.
Mannen har vid ansökan om professuren åberopat en text som delvis är rena citatet, utan att han angett källan (till och med originalets stavfel har Arday kopierat!). Hans bakgrund, dvs uppväxt, skolning, jobb mm är tyvärr medioker. Diagnosen ”autism” finns typiskt nog med i bagaget. Möjligtvis ger allt detta en grund för medlidande, något som kan få viss betydelse för förståelse av vad som skett. Ardays sidoverksamheter är alarmerande, på så vis att han exv påstått sig ha utfört sportsliga bragder i stil med Nordkoreas Kim Il Sung, dvs resultat som är helt orimliga. Över huvud taget tycks Arday önskat framstå som en solstrålande Superman. En normal grupp av sakkunniga borde således ha dragit öronen åt sig innan de gett honom jobbet. Men det gjorde de inte.
Förklaringen till det som hänt ligger i det vänsterliberala samhällets många drömmar. Offentligheten kritiseras för elitism, rasism och favorisering av människor från välbärgade grupper. Det beskrivs som ett samhälle som frambringar rader av oskyldiga offer. Vänsterliberalerna vill trolla bort dessa fenomen, som förvisso i allmänhet måste ses som dysfunktionella. Trolleriet sker främst genom massiv lagreglering om diskriminering och annan propaganda rörande invandring i skolor och i medier. Vi ser därför hur Pippis pappa med åren fått en ny etnisk färg. Och i många historiska tevedramer om brittisk historia spelar numera färgade skådisar roller som i verkligheten definitivt innehafts av vita kungar och drottningar.
Labours UK har varit särskilt aktivt för att försöka sopa undan spåren efter skeenden som pekar på att även invandrare kan bete sig illa. Då flertalet invandrare härstammar från främmande kulturer riskerar förstås spåren att oroa den infödda befolkningen. Keir Starmers avgång som premiärminister sammanhänger delvis med denna oro. Han har som hög åklagare via folkrättsliga dogmer försökt skydda invandrare som systematiskt begått allvarliga övergrepp, i stil med våldtäkter. Polisen i UK har länge fått lära sig att inte driva sådana kriminalärenden enligt regelboken. Detta med syfte att dämpa ett folkligt missnöje och minska aktioner mot invandare.
Hela det brittiska samhället från topp till tå har genomsyrats av drömmar om en särbehandling av invandrare. Den politiska eliten har dock inte förstått att det måste ske med allra största försiktighet så att inte brottslingar och lurendrejare favoriseras. Men med full gas har drömmarnas politik spridit sig över UK. Många högt uppsatta – såsom i Cambridge – tycker sig ha varit så upplysta och goda att de med liv och lust måste driva en politik där svart förvandlas till vitt. I ett sådan förvridet klimat gynnas förstås människor av Ardays typ. Alltså gåpåare och fuskare.
Vi ser här förklaringen till att samtalet för respektive mot woke härjat exv amerikanska universitet. Båda sidor han begått övertramp. Men i grunden måste woke kritiseras för att normer lanseras som tenderar att i förlängningen bli systemfientliga. Likabehandling förvandlas till särbehandling (favorisering). Verkligheten stöps om till drömmar. Och en lurendrejare i stil med Arday kan höjas till skyarna. Ända tills sanningen uppenbaras förstås. På så vis hamnar många intellektuella vid Cambridges universitet i skamvrån.
Jag menar således att detta är en effekt som följer av vänsterliberalismens okritiska drömmande. Idévärlden följer en plan som i sig själv resulterar i att allvarliga skador uppstår. Det är givetvis inte fel att drömma. Men det ska inte ske i politikens värld. Där ska målen sättas så att de inte blir systemfientliga utan tvärtom medför framsteg. Detta klarar inte diverse rödgröna politiska rörelser av. Drömmen är nämligen deras motor. Idéerna är goda i sig då de predikas av de som redan krönts. Tyvärr hamnar även en del konservativa emellanåt i drömfällan och inleder flummiga predikningar om framtiden.
Den enda ”nollvision” – i sig förstås ett superfånigt ord – jag kan tänka mig att acceptera är den som riktar sig mot vänsterdrömmar.
