Dan Korn har skrivit en bra text på Bulletin den 19/7: ”Det dånar uti rätten krater”. Utgångspunkten är att Europas industrialisering under början av 1800-talet kommit att skriva om världsdelens politiska förutsättningar. Västeuropas huvudstäder skakades under åren kring 1848 av arbetaruppror. Men inte London. Den brittiska parlamentarismen var då hyfsat anpassad för att klara en ekonomisk-politisk omställning som skapade stora förmögenheter hos ett fåtal (och även i mindre mån för medelklassen).

För monarkierna österut blev det däremot svårare. 1848 var ett år av uppslitande politiska uppror som de politiska eliterna hade svårt att behärska. Tydligast syntes detta i Frankrike där en andra republik kortvarigt inrättades (innan presidenten Louis Napoleon tog makten som kejsare, med efterkommande godkännande i allmänt val).

Korns tanke, som han bygger på den brittiska politiska tänkaren Dominic Cummings, är att västvärldens politiker i nutid står inför ett liknande problem genom AI (strukturförändringar), Rysslands krig, Kina, Trump, nya högerrörelser samt EU:s oförmåga. Jag tolkar hans idé som att den politiska klassen helt enkelt inte klarar av att lösa de problem som människor upplever. Detta förklarar att folket vänder sig till alternativa rörelser till höger. Följden blir att de politiska eliterna med näbbar och klor angriper högerpartierna i exv Frankrike, UK, Tyskland, Italien, USA och även i Sverige.

Att stora teknikskiften leder till samhällsproblem är alltså ett faktum. De medför också framsteg som tenderar att kraftigt utveckla samhället. Först innebär det som sagt kraftigt ökade förmögenheter för ett fåtal, något vi ser idag genom AI-boomen. 1800-talets industriella revolution medförde på sikt även ett rejält ökad välstånd för i stort sett alla förvärvsarbetande. Om det också kommer att ske som en följd av AI-revolutionen är svårt att säga. Förhoppningar finns. Men det är omöjligt att spå framtiden.

Säkert är dock att spänningar idag finns i västerlandet mellan den politiska eliten och breda lager inom folket. Den politiska klassen visar enligt min mening oförnuft genom att inte försöka närma sig de politiska rörelser som uttrycker oro. Vi ser ängslan i nästan hela Västeuropa och förstås även i Sverige. I stället för att inleda ett samtal med de som protesterar (och ibland framför omvälvande förslag) så försöker eliten lägga locket på. Man stämplar de revolterande som fiender till samhället.

Alla möjliga otäcka tillmälen slungas mot dem. De förvandlas till outlaws på samma vis som politiker gjorde i Sverige under industrialiseringen omkring sekelskiftet 1900. Man beskrev arbetarrörelsens företrädare som banditer.

Alla vet hur det gick. En ny politisk elit intog scenen och övertog makten. I grunden härskar denna svenska vänsterliberalism än idag. Men inte så att man nu lyckas lösa de strukturproblem som i nutid etablerats. Man presenterar i stället en flummig drömpolitik: högre skatter och fler bidrag.

Det är just oförmågan bakom denna drömpolitik som blivit en svensk bromskloss och anledning till konflikt. I stället för att forma kravfulla och förnuftiga lösningar på dagens nationella problem så sopas många av dem under mattan. Vi ser det – mer eller mindre tydligt – avseende arbetslöshet, vårdköer, bostadsbrist, invandring, kriminalitet, bidragssystem, byråkrati osv. Inom flera politikområden krävs nya svåra men realistiska lösningar. Men trots många vackra ord sker mycket lite av vikt.

Här intar med andra ord den svenska politiska klassen rollen som Proppen Orvar! Hur länge ska detta fortsätta? Ifall historien kan lära oss något så är det att oförmågan till verklighetsanalys och anpassning till sist innebär att en gammal politisk elit slås ut.