När kulturjournalisten Åsa Beckman ägnar en hel text åt en kändismamma som fått ett pris, är det ännu ett tecken på ett nihilistiskt mediesamhälle som blott ägnar sig åt att marknadsföra sina egna aktörer, och helt gett upp idén om verklig kultur, skriver Torsten Sandström.
Den 18/2 läste jag i DN kulturjournalisten Åsa Beckmans bidrag till kvalitetsjournalistikens förfall, och rubriken säger allt: Alla är fånigt förtjusta i Markoolios mamma – även jag
Uppenbarligen har hiphopartisten Markoolios mamma Irma förärats ett pris i en av mediesamhällets många kändisgalor, vilka tycks oändliga till antalet. Till sist blir ingen utan pris, vilket kanske förklarar Irmas belöning, i och med att konkurrensen blivit klen. Nu meddelas alltså Sverige denna nyhet genom Beckman, som vanligtvis enbart pratar om sig själv, vilket ovan noterade rubrik i dess sluttamp också bekräftar.
Läs även: Törnvall: Jakten på äganderätten till ”allas vår skog”
Dessa tre personer – Markoolio, Irma och Beckman – menar jag på ett tydligt sätt illustrerar mediesamhällets funktion och utvecklingstendens. Faktajournalistiken ger vika, och fram väller mediernas koncentration på futiliteter inom den egna industrin. Det ena mediet skriver om det andra och vice versa i en ändlös kedja av rapporter. X hyllar Y, Y skriver om Z, Z recenserar Å, Å talar om filmen Ä som streamas av Ö, ad infinitum.
Samtliga medieföretag samlever i något slags symbios och den egna industrin ges ständigt uppmärksamhet så att bolagens kassakistor fylls på. Nya intäkter skapar ännu en runda av dominobrickor som sprider ett budskap av normalt låg kulturell kvalitet. Nonsens publiceras och de personliga åsikterna rungar, något som Beckman själv länge sysslat med mot månatlig arvodering.
Så fungerar en marknad som inte kan leva av egen kraft, som ett resultat av varornas goda kvalitet eller påtagliga nytta. Allt förvandlas till en reklamvirvel med enorm kraft. Intigheter serveras till ett folk som vant sig vid att det bara ska gapa och svälja, en publik som inte fått lära sig att kultur kan vara något verkligt fint och storslaget.
Ingen hinner tänka efter eller ombeds för den delen heller att göra det. I stället sätts ännu en rad av dominobrickor i fall med ännu mer nonsens i tangentens riktning.
Det intressanta är den självsyn som dominospelets aktörer visar upp, ergo journalisternas egen bild av vad de sysslar med. De slår sig för bröstet och läxar upp sina kritiker. Jag menar att renhållningsarbetare, ”sopgubbar”, normalt gör större nytta än medieindustrins entreprenörer, i och med att deras insatser är både nödvändiga och positiva. Men journalister som Beckman & Co anser sig som sagt tillhöra en samhällselit: ”kulturens journalister”.
Det är egentligen ofattbart vad merparten av svenska journalister sysslar med. Men de är en del av mediesamhällets logik. Det är nämligen dessa personer som regisserar spelet vid dominobordet. De sätter brickorna i rörelse och smilar förtjust och självgott. Och säger sig gilla Markoolios mamma Irma. Intäkter strömmar till medieföretagen.
Läs även: Göranson: Mellanöstern har anlänt och vad gör vi nu?
Den som tänker efter ser en dyster verklighet. Människor i västvärlden förses med en ny kultursyn som egentligen är nihilistisk. Som framgått kan vilken kulturyttring som helst höjas till skyarna. Men det är kanske inte det främsta eländet.
Huvudproblemet är nämligen att en oberoende och kritisk samhällsdiskussion hamnar i bakvattnet. Journalister som en gång in tidens kallades ”en tredje statsmakt” sysslar på så vis alltmer med strunt. Det sker för att hålla medieindustrin igång och fylla dess bankkonton. På så vis har journalisterna förvandlats till industrins legosoldater. Deras verksamhet är en form av åsiktsterror, som drabbar en befolkning som inte lärt sig veta bättre. Allt detta är ett sorgligt faktum.
Karl Marx har sagt att religion är ett opium för folket. Det ligger mycket i det. Men trosfrågor kan ändå ses som yttringar av en sublim kultur. En form av själslig vård och uppmuntran till ett bättre liv. Mot denna bakgrund menar jag att medieindustrins utveckling måste betecknas som nutida utdelning av knark till en vilsen befolkning.
SVT:s ledning gillar att framhålla den så kallade Melodifestivalen som en god svensk ”samling kring lägerelden”. Jag förstår deras ambition är att vinna tittare. Men en samling som skattebetalarna ska tvingas betala via teveavgifter måste ha en kulturell resning och sublimitet som överstiger dagens tjo och tjim.
Därför blir ”Mellot” enligt min mening ett typexempel på ett sätt att medvetet söva den svenska befolkningen.
Läs även: Sandström: Utan demokrati frodas gatans parlament
