Allt fler människor som jag pratar med verkar dela min uppfattning att det finns stora problem i vårt land. Inte ett problem utan flera. Sent omsider förefaller den insikten också sippra uppåt i samhället. Till dem som kanske kan göra något åt problemen. Ända till regeringen, som börjar sätta ord på den oro som många känner. Jag och dem jag pratar med vet inte vad vi ska göra, om det överhuvudtaget är något vi kan göra. Valet för dem som fått förtroendet att leda vårt land är att ”acceptera det som inte går att förändra, mod att förändra det som går att förändra och begåvas med förstånd att inse skillnaden” – fritt efter sinnesrobönen.

Läs även: Springare: Polisen siffertrixar om gängkriminellas antal

Ett av problemen, eller utmaningarna med politikerspråk, är att det nu uppskattas bo en och en kvarts miljon ”kulturella muslimer” i Sverige. Det motsvarar 12 procent av vår befolkning. Det är naturligtvis en grupp som inrymmer människor av många olika slag, när det gäller traditioner, värderingar och livssituationer. Precis som ”kulturella svenskar” kan skilja sig åt på många olika sätt. Men det går ändå inte att bortse från att de allra flesta av dem som fötts och vuxit upp i ett muslimskt land, eller uppfostrats av sådana föräldrar, bär med sig föreställningar om vad som är rätt och fel, vad som är normalt och onormalt och vad som är acceptabelt och oacceptabelt. Många gånger skiljer sig dessvärre de föreställningarna radikalt från svenska värderingar.

Nu rapporteras om förskolor där barnen redan tidigt anammar ett mönster med överordnade pojkar och underordnade flickor. Småpojkar som tror sig kunna bestämma över kvinnlig personal. Och att det uppmuntras av både personal och föräldrar. Det förekommer också att personal vägrar att delta i ”värdegrundsutbildning” som syftar till ideologisk omskolning.

Allt fler rapporter berättar om skolor som stängs för att de sprider ett budskap som präglas av hederskultur och sharianormer. Och om moskéer som predikar wahhabistiska eller salafistiska budskap, livligt påhejade av representanter för Svenska Kyrkan.

Vi kan också läsa om ”kulturella muslimer” som missbrukar sin ställning som anställda i myndigheter och andra institutioner genom att – i enlighet med klientmodellen – gynna dem de känner en starkare gemenskap med. Och politiker som ser sig som representanter för ”sitt folk” snarare än det svenska väljarkollektivet.

Vad i hela fridens namn kan vi göra åt det här problemet? Många menar att för de flesta är de grundläggande värderingar som man insupit med modersmjölken svåra eller omöjliga att påverka. Och hur skulle för övrigt en ”värdegrundsutbildning” för 1,25 miljoner människor kunna organiseras och finansieras? Eller vore en återvandring till de MENA-länder där de har sina starkaste rötter realistisk? Att helt omges av den kultur man sympatiserar med kunde vara ett incitament.

Å andra sidan har det i praktiken fungerat ganska bra att etablera enklaver med muslimsk kultur även i Sverige. Och mot alternativet återvandring talar de ekonomiska villkoren som är oerhört mycket gynnsammare i Sverige. Att ändra bidragssystemen så att hundratusentals människor i Sverige skulle tvingas leva på exempelvis Afghanistans ekonomiska nivå vore knappast något som skulle få majoritet i riksdagen.

Mer statistik: 62 000 människor bedöms ha koppling till gängkriminalitet. Gängkriminaliteten driver narkotikabranschen i Sverige, får sina största intäkter genom olika slags bedrägerier och infiltrerar alltmer både den vita näringslivssektorn och det offentliga Sverige. Den kriminella ekonomin beräknas omsätta uppemot 150 miljarder kronor per år. Det är nästan fyra gånger så mycket som Polismyndighetens anslag. Den gängkriminella branschen är inget som Sverige behöver – den bör elimineras. Men hur i hela fridens namn ska det gå till?

Somliga ser lösningen i förebyggande åtgärder. Men de 62 000 som redan är aktiva – det är inget som kan förebyggas. Andra uppfattar kriminalitet som en sjukdom som kan botas med vård – kriminalvård. Men de blir allt färre, erfarenheterna är inte uppmuntrande. Försöken med avhopparprogram har inte heller varit någon succé; det ska mycket till innan den som är van att stajla med Rolex, Audi och Gucci byter ner sig till en mer anspråkslös ekonomisk standard.

Och så finns förespråkarna för inkapacitering, alltså att göra det omöjligt för de 62 000 att begå eller understödja brott genom att de hålls inlåsta. Sverige har för närvarande 4 300 fängelseplatser, fyllda till bristningsgränsen. Regeringen uppskattar att det under de närmaste tio åren behövs ytterligare 13 000 platser. Alltså totalt cirka 17 000 platser år 2034, om man har råd och lyckas rekrytera den personal som skulle behövas. Då skulle fortfarande 45 000 personer vara en aktiv del av den kriminella miljön, eller fler om utvecklingen fortsätter som hittills.

Läs även: Sandström: Utan demokrati frodas gatans parlament

Vid sidan av flyktinginvandring, anhöriginvandring och ekonomisk migration har även arbetskraftsinvandring betydelse för utbredningen av både muslimsk kultur och gängkriminalitet. Arbetskraftsinvandring har tidigare varit ganska okontroversiell och har setts som ett positivt bidrag till Sveriges ekonomiska utveckling under rekordåren. Idag är inställningen negativ på arbetstagarsidan och positiv på arbetsgivarsidan.

På fackligt håll upplevs invandringen medföra risker för konkurrens som pressar lönenivåerna, även om argumentationen mer fokuserar på arbetsmiljö och andra problem. På företagarsidan är tillgången till billig arbetskraft för enkla jobb viktig. Argumentationen fokuserar dock mer på den spetskompetens som behövs för exportindustrins konkurrenskraft.

I anslutning till presentationen av en utredning om nya och skärpta regler för arbetskraftsinvandring uttalade migrationsminister Maria Malmer Stenergard att utredningens förslag ”är ett viktigt steg i arbetet med att skärpa villkoren för lågkvalificerad arbetskraftsinvandring och samtidigt underlätta och förbättra reglerna för högkvalificerad arbetskraftsinvandring”.

Bland annat höjs lönekravet för rekrytering från länder utanför EU till 34 200 kronor i månaden. Enligt regeringens pressmeddelande handlar det i många fall ”om arbeten som bör kunna utföras av personer som redan bor i Sverige”. Det pekas också på ”omfattande problem med missbruk av regelverket, särskilt inom lågkvalificerade yrken”.

Det kan förefalla märkligt att en borgerlig regering vill genomföra åtgärder som uppskattas till vänster och som skarpt kritiseras från näringslivshåll. Mycket talar för att det i själva verket handlar om långtidsarbetslösheten och bidragsberoendet. I januari 2024 hade 138 000 personer varit arbetslösa i minst ett halvår. Till det kommer 250 000 personer i olika arbetsmarknadspolitiska program. Totalt uppgick antalet personer som försörjdes med sociala ersättningar och bidrag år 2022 till 708 249, vilket motsvarar 11,9 procent av befolkningen i arbetsför ålder.

För att rockaden ska lyckas krävs två saker: dels att de som ska ersätta utomeuropeiska diskare, pizzabud och andra med enkla, lågbetalda jobb är tillräckligt kvalificerade. Även ett enkelt jobb kräver vissa språkkunskaper, läskunnighet och en grundläggande arbetsdisciplin.

Och dels att de långtidsarbetslösa och bidragsberoende är beredda att lämna sin nuvarande situation och i stället bli vanliga knegare. Det ska inte gå att tacka nej till erbjudna jobb. Och gör man det ändå måste alternativet bli att alla program och bidrag fryser inne. Hur i hela fridens namn skulle riksdagsmajoriteten våga ställa barnfamiljer utan tak över huvudet och mat för dagen för att få rockaden att fungera?

Det handlar återigen om volymer. Exemplen på lyckade resultat av det som prövats hittills räknas i en- eller tvåsiffriga tal. De problem som pockar på sin lösning handlar i stället om fem- och sexsiffriga tal. Det är en ekvation som inte går ihop.

För att återknyta till sinnesrobönen: Min oro är att landets ledning ska ”acceptera det som inte går att förändra”. Men mitt hopp är att de repar ”mod att förändra det som går att förändra” och att de har ”förstånd att inse skillnaden”.

Läs även: Göranson: En mångkultur som hotar nationalstaten