Jag är oroad över demokratins framtid i Väst. Två sammanlänkade skeenden – med inbördes samverkande mekanismer – pekar på tydliga steg mot demokratins nedgång i västerlandet. Den ena delen av det jag ser är tämligen väl känd. Den andra talar nästan ingen om. Låt mig förklara.

Läs även: Göranson: Sverigekurser lär inte rubba på antidemokratiska attityder

Det första och mer omtalade fenomenet är den politiska utveckling vi i nutid ser i Väst. Alltså i USA, Europa och vårt eget land. Det rör sig om det man kallar högerpopulismens tillväxt. Vi ser tydligt hur krafter i USA, Tyskland, Frankrike och Sverige alltmer struntar i demokratiska principer och föredrar gatans parlament. Mer eller mindre öppet hörs ett förakt för den liberala demokratin i den meningen att rättsstat, kritisk öppenhet, fria val och maktdelning sällan framhålls som viktiga fundament inom vissa rörelser på yttre högerkanten.

Auktoritära ledare som Trump och Le Pen talar inte om frihetliga värden, utan de facto om en önskan om demagogiska och populistiska lösningar som är lika oklara som de tycks svåra att kontrollera. Delvis bärs de fram av mediesamhällets logik, där sensations- och nöjeslystnad styr åsiktsförmedlingen via triviala budskap. Även på svensk mark vägrar SD att i ord öppet stödja en frihetlig marknadsliberalism.

Det kommande EU-valet förespås därför inom vår världsdel bli en markant framgång för denna högerpopulism. Sak samma gäller av mycket att döma det kommande presidentvalet i USA. Att denna breda högervridning kommer att spela den krigshetsande och fascistiska diktatorn Putin i händerna är lika troligt som det är skrämmande.

Putins långa propagandasamtal med Tucker Carlson häromveckan är alltså illavarslande. Och om Trump än en gång blir president – och högerpopulismen i USA ges makt – tycks Europa gå mot en högst osäker framtid. Trumps mentala tillstånd pekar på framtida turbulens. Ett EU-val i högerpopulistisk riktning riskerar att förlama en alltmer federal europeisk union, som tragikomiskt nog redan kallar sig ”Next Generation EU”.

Det andra fenomenet, som alltså är sammanlänkat med det första, men mindre känt och som nästan inte alls diskuteras, rör västerlandets demokratiska ledare, som enligt min mening håller på att spela bort folkstyrets vitalitet. Vi ser skeendet i USA där två breda partiorganisationer slirar i valet av presidentkandidater. Republikanerna har blivit överkörda av Trumps högerpopulism som tycks sakna botten. Ett läskigt drama utspelas kring en odemokratisk Trump, som vägrar att samtala med sina motståndare samt skriar och ljuger som en häst travar.

Självklart lyssnar inte Trump på saklig kritik. Till bilden hör att även demokraternas partiorganisation förefaller förlamad av en sittande president som stapplar fram och snackar en hel del strunt. I en levande demokrati skulle ledande personer utanför demokraternas partikansli se till att en mer lämplig och yngre kandidat än Biden utses till partiets kandidat i presidentvalet.

Jag tror således att vi ser tecken på demokratins svanesång. Det skrämmer mig. Utvecklingen har sina rötter i partisystemens förstelning, alltså en bristande förmåga att förnya det västerländska folkväldet. Något som i sin tur sammanhänger med den politiska klassens betongfasta makt och fortlöpande jakt efter tryggad försörjning. Resultatet har blivit att partiernas intressen blivit så snäva att man inte längre förmår se vad demokratins främsta uppgift är. Man nöjer sig därför med formella tecken på folkstyre, det vill säga att organisera val omkring vart fjärde år.

Läs även: Lidström: Välfärdsstaten är oförenlig med demokrati

Därtill är valen hårt riggade av partikanslierna i och med att medborgarna i många fall på valdagen saknar praktisk möjlighet att favorisera en viss kandidat eller stryka en annan. Att en enskild, politiskt obunden medborgare, tillåts kandidera stoppas normalt av olika typer av lagstiftning om valförfarandet som varierar från land till land. Vidare saknar medborgarna rätt att mellan de glesa valen inskrida i politikernas göranden, genom att exempelvis såsom i Schweiz via folkomröstning kunna stoppa lagförslag som samlat en handfast opposition.

Ett närliggande problem rör massmediernas sammankoppling med nationella partier. En nystartad politisk rörelse tillåts därför normalt ingen positiv uppmärksamhet. Bara undantagsvis kan nya politiska rörelser vinna tillträde till det politiska systemet, i situationer då det folkliga missnöjet är mycket kraftigt, så som i fallet med Sverigedemokraterna, AfD, Rassemblement National (Le Pen), UKIP och Trumps vanvettiga rörelse. Medierna tycks vara allierade med den etablerade politiska maktens partier.

Även om bara en liten minoritet svenskar, liksom jag nu gör, formellt artikulerar vår nations demokratiska underskott så menar jag att missnöjet är ett faktum inom ganska breda lager av folket. Därför anser jag att de vågor av högerpopulistiskt missnöje som i nutid sköljer över västerlandet är ett faktiskt tecken på att många medborgare inte litar på de styrande politikerna. Här yppas med andra ord ett påtagligt demokratiskt underskott. Och misstron gäller även medierna, som slutit upp kring den svenska politiska eliten.

En viktig orsak till detta missnöje inom breda lager av befolkningen är att den politiska klassen i västerlandet i allmänhet driver politiska frågor som saknar påtaglig medborgerlig förankring. De stora politiska surdegarna om sysselsättning, bostäder, tillgänglig vård, svaga skolor och så vidare tycks för svåra att lösa. Därför tar partierna sikte på flummiga detalj- och identitetsfrågor som normalt leder till trasslig lagstiftning, byråkratisering och att inget väsentlig förändras i praktiken.

All denna skuggfäktning kräver många ord och avsevärd tid samt sker utan större meningsskiljaktigheter mellan partikanslierna. Man kan tillspetsat säga att det bråkas för formens skull. I folkmun talas det därför om ”politiskt käbbel”. Detta ordkrig syns kanske tydligast i EU-parlamentet, som sällan fattar avgörande beslut, men där ordkrigen flödar mellan 705 stycken låtsasparlamentariker från hemnationernas politiska B-lag. Men, som sagt, även Sveriges riksdag visar spår på denna sjuka att säga en sak och göra en annan. I och för sig är debatt riksdagens livsnerv, men en modern demokrati kräver verkstad, helst med vidgat folkligt inflytande.

Den svenska politiska sjukan framträder tydligt i en skrämmande svensk hantering av vågen av invandring, främst från nationer under islam. Under de senaste tolv åren har 1,2 miljoner utländska medborgare invandrat till Sverige. Frånsett SD har enigheten inom partiernas kanslier varit stor och tillåtande. En så kraftig inflyttning kan knappast hanteras utan uppkomsten av synnerligen allvarliga problem. Sedan en handfull år tillbaka bekräftas detta som bekant, genom utanförskap, skolstrul, bidragskostnader och inte minst blodigt klanvåld. Än så länge har jag inte hört något parti rakt på sak och med ursäkter ta på sig ansvar!

Läs även: Brinkemo: Klandemokratins problem och Ken Ring om Kenya

En annan fråga som tar enormt politiskt utrymme rör som bekant klimatet. Visst tycks det bli varmare. Men frågan gäller om orsaken är ännu en av historiens flerfaldiga globala värmeperioder (växlingar mellan kyla och värme) eller om beror på människans förbränning av fossila eller skogsbundna bränslen. Det korrekta svaret på denna viktiga fråga är osäkert. Men här har FN slugt nog valt att välja sida.

En handplockad rörelse av miljöaktivister, ergo IPCC, har nämligen av FN utpekats som ensamt sanningsvittne. Ingen öppen och demokratisk diskussion alltså! IPCC:s politiska manus ger därför FN stöd, men få noterar att i finstilta ord från IPCC återfinns åtskilliga oklara reservationer som aldrig når fram till politiker eller medier.

Jag menar att det klimatdrama som FN ställt sig bakom genom groteska skräckvisioner har blivit en viktig del av den politiska skuggfäktning som nu sker på nationell och internationell nivå. Politiker i västvärlden har beslutat om gigantiska ekonomiska satsningar på det osäkra kort som klimatfrågan måste anses vara. Att kostnaderna hårt drabbar vanligt folk är uppenbart.

Och såvitt jag förstår emanerar det högerpopulistiska missnöje jag inledningsvis nämnde till avsevärd del från sjok av klimatlagstiftning (inte minst från EU), drivor av förbud samt kraftigt höjda skatter och avgifter på energi. Inte undra på att medborgare väljer gatans parlament! Vidare snackar politiker om elbilar som få har råd att köpa och där strömmen snabbt tar slut i vintertider. I vårt land har till råga på allt fyra fungerande kärnkraftverk stängts ner sedan 2015. Vanliga människor förundras med all rätt.

Min poäng är således att den politiska klassens – kortsiktiga och i värsta fall egoistiska – ovilja att förnya demokratin är den främsta förklaringen till den oroande högerpopulism som vuxit fram. Skyll alltså inte främst på vulgära högerkrafter. Det är den nuvarande demokratin som inte räcker till utan måste förnyas.

I en epok då internet och digital teknik enkelt tillåter folkomröstningar – eller val – genom mobiler och datorer via säkra bank-ID (eller liknande), så kör bara västerlandets folkvalda på i samma demokratiska hjulspår som i decennier. När hörde jag senast en svensk riksdagsman tala om att inslag av direkt demokrati i Regeringsformen är önskvärt? Tystnaden om väsentliga demokratiska reformer är tyvärr total. I stället sliter svenska politiker varandra i håret över om skogsråvaror ska blandas in i diesel, trots att såväl olja från underjorden eller från skogen ger lika stora utsläpp av CO2!

Utan tvekan är det något som är sjukt i den svenska demokratin. Detta avspeglas även i liknande skeenden i andra länder i Väst. Min ängslan är därför stor över att utvecklingen inom och utom vårt land fortsätter i gamla hjulspår. Oron i Sverige gäller bristen på ett folkligt förtroende för svenska politiker och vår demokrati. Misstron leder till att en rå högerpopulism riskerar att frodas i stil med vad vi idag ser i USA. Märk att SD:s Åkesson redan 2021 favoriserat Trump i jämförelse med Biden! Åkesson har heller inte velat välja mellan Putin och Macron. Här yppas utan tvekan något mycket skumt.

Effekten av att den svenska demokratin inte vidgas riskerar att bli att Sverige förlorar kraft i kampen mot auktoritära krafter. Ytterst gäller saken vår västerländska civilisation. Trumps, Orbans och Le Pens kontakter med Putin förskräcker! Eländet vidgas av att medierna enbart vänder blicken mot högerpopulismen, men helt undviker att kritisera varför krafter växer sig starka bakom gatans parlament.

Läs även: Lidström: Kungen som garant för ett demokratiskt rättsväsende