En enastående behandling jag fått avseende ett tämligen vanligt operativt problem. En fantastisk krets av vårdpersonal som jobbat hårt med saken i flera dagar. Karolinska Huddinge är en stor vårdfabrik. Men inte i den negativa bemärkelsen av begreppet så som det illustreras i i filmatiseringen av PC Jersilds bok ”Babels hus” (1981). Min betoning ligger istället på ordet stor, i meningen synnerligen kvalificerad. Tillsammans med exempelvis Karolinska Solna, Södersjukhuset, Danderyds och aktiebolagsägda S:t Görans, liksom på en radda stora universitets- och länssjukhus, bedrivs där nämligen en svensk vård av toppklass. Detta på grund av specialiseringen, att varje sjukhus har sina olika expertområden. Här får således flertalet anställda utföra medicinskt arbete rörande allehanda detaljfrågor.

Läs även: Sverige har minst antal sjukhussängar i EU

Läkarvetenskapen har nämligen strävat efter att bryta ner den medicinska forskningen i allt minde enheter. Detta är egentligen inget dilemma, varom mera snart. Det har medfört enorma framsteg mätt i högre hälsostandard och i längre livslängd för de flesta. Över denna utveckling – och över tusentals väl utbildade eldsjälar som jobbar vid sjukhusen – ska det svenska samhället vara stolt.

Problemen syns med andra ord inte särskilt mycket på Karolinska Huddinge. Men många svårigheter finnas ändå bakom de stora vårdfabrikerna. Den tydligaste är att det finns hela 20 regioner som var för sig styr och ställer över vårdinsatserna, detta med dragstjälp från föreningen SKR – Sveriges kommuner och regioner – med omkring 1 600 anställda. Det säger sig självt att 20 stora makthavare kanske är 17 för många.

Om att staten tog över ansvaret och i stället inrättade förslagsvis tre nya myndigheter för övergripande förvaltning av en ny svensk vårdlag och för upphandlingar av en bred svensk vård under tuff konkurrens mellan budgivare, skulle åtskilliga effektiviseringar kunna åstadkommas. Redan idag kan S:t Görans – via aktiebolagslagen och konkurrens – minska utgifterna för skattebetalarna med omkring 20 procent, jämfört med de andra storsjukhusen. Här finns givetvis sammanlagt miljarder att spara eller satsat på personalen behov.

Det gäller också att minska tendensen att många politiker utför samma utgifter. Varje region har i grova drag sitt tunga (till antalet) skikt av slitna politiker. Man har också tusentals byråkrater som gör ungefär samma sak inom vårdadministrationen här i landet.

Att politikerna inte kan hantera tillväxten av byråkrater märks i att de senare ökat med omkring 40 procent under de senaste dryga tiotalet år. Ändå går delar av svensk vård på knäna. Det som inte funkar är öppenhet och tillgänglighet. Alltså köer till första besök, läkare som administrerar, alltför få sängar samt att svenska läkare ligger i botten vad gäller patienter per dag inom OECD.

Alltså måste tillgängligheten ökas efter patienternas fria val. Vi talar nu – som framgått – om de läkarjobb som utförs i steget under ”det stora sjukhus” som redan berömts, med reservation för att kostnaderna landet runt troligtvis kan sänkas till S:t Görans aktiebolagsklass.

Läs även: Larmet: För få regioner följer riktlinjer för schizofrenivård

Enligt min mening bör staten av mig förslagna tre nya vårdförvaltningar – Sydväst, Mellansverige och Nord – kunna skapa öppenhet och fria val, även om det inte blir enkelt. Det gäller nämligen såväl både organisation som ekonomi/kultur. Det första lokala vårdmötet sker ju normalt lokalt. Där ska läkare ta ställning till om och hur remisser ska skrivas till den mer specialiserade vården på specialenheterna. Frågan om sjukdom eller inte hamnar med andra ord givetvis ofta i konflikt med patientens vilja till fritt val.

Genom internetdoktorer som är beredda online kan förstås ofta enkla recept fixas och patienter bli nöjda. Det samma gäller för de vårdcentraler eller privata hemläkare (som förr var en grundbult, men som socialdemokratin numera nästan knäckt). Alla dessa organisationer bör alltså sättas på benen genom upphandling, avtal och laglig kontroll i regi av statens tre topporganisationer.

För att inte vårdspecialisterna på toppsjukhusen ska överbelastas genom vårdkrav underifrån måste en ny rationell sjukdomskultur sättas på benen. Endast den som faktiskt är sjuk ska få vård. Utbildningen av landets läkare måste inriktas på att läkaren även har ansvar för att undvika att onödig vård utförs. Det svenska samhällets hundra år av socialdemokratisk konsensus har präglat läkarkåren – ja, hela vårdapparaten – till rädsla för konflikter med patienterna. Det bevisas av vår höga statistik avseende sjukskrivningar!

Ideologin har varit att det alltid är bättre att säga ja till en önskan från patienten än att nobba honom eller henne. Jag inser att problemet inte är så enkelt och att risker kan vara svåra att bedöma. Men många andra svenska myndighetsfunktionärer tvingas ofta säga nej till olika krav. Läkare som visar sig toppa statistik avseende generösa recept och remisser måste snabbt kunna varnas och till sist avstängas. De hanterar ju offentliga medel på ett tydligt indirekt vis. En verksamhet som drivs av aktiebolag förutsätter kostnadseffektivitet – förstås med hänsyn till svåra bedömningar.

Slutligen två tankar från Karolinska Huddinge, som jag idag har lämnat i rimligt gott skick. Visst har specialiseringen sina nackdelar. Till att börja med: Den ena läkaren vet ibland inte vad den andra gör eller kan göra och patienten riskerar att falla mellan stolarna. Och efter att jag under en veckas tid käkat skurar av tabletter mot alla tänkbara risker känner jag mig svårt marinerad, men lämnar förmodligen Huddinge friskare.

Den andra tanken rör att vårdapparaten blivit en kugge i Sveriges försök att lösa integrationen. Språkförbistringen är ibland stor och både vårdpersonal och patienter alieneras. Oklar information sprids. Problemet slår också helt olika i olika vårdsektorer. På de stora specialsjukhusen hamnar de duktigaste, alltså de med hög kompetens avseende skicklighet, vårdkunskaper och språk. På lokala vård- och äldreboendena hamnar återstoden med många trista rutinjobb. Jag har med egna ögon sett hur en orimlig språkförbistring gjort en anhörigs sista tid svårare.

Läs även: 25 000 fler patienter i vårdköer varje månad

Här har även facklig makt över kommuner och politisk rädsla för att säg ifrån spelat en negativ roll.