Min fasta övertygelse är att medier som exempelvis DN, SvD, Sydsvenskan, SR och SVT sedan ett par decennier alltmer satsat på åsiktsjournalistik, samt att detta skett på faktarapporteringens bekostnad, som fått stryka på foten. I denna text vill jag påvisa vilka mekanismer som jag tror ligger bakom detta. Jag kommer dessutom att argumentera för att effekten allmänt sett har blivit att gammelmedierna kommit att drivas åt vänster.

Läs även: Sandström: Hur vänstern vann striden om medierna

Skådandes affischer i T-banan eller på busshållplatser i Stockholm slår det mig vilken stark ställning medieprodukter kommit att få i det kommersiella utbudet. Jag ser reklam om nya filmer, streamingtjänsters släpp av serier, kommande sportevenemang, underhållande teve- och radioprogram, och så vidare. Jag tycker mig skåda in i en viktig del av det nya mediasamhällets upplysta maskinrum. Notera att det inte längre är varusamhällets prylar som huvudsakligen utannonseras till folk som färdas kommunalt i storstaden. Det som exponeras är numera i huvudsak lättviktiga nöjen eller underhållning för folk i farten.

I dagens mediala samhälle kan man därför säga att pappersmediernas påtagliga ekonomiska svårigheter tagit ut sin rätt. Läsare av papperstidningar möter således också allt mindre av färska eller för dagen producerade nyhetstexter, men däremot alltmer material som för veckor sedan skrivits för lagerhållning och som publiceras för att fylla bladet med underhållning. Som spaltfyllnad används TT:s texter som tillverkas kommersiellt för publicering i åtskilliga medier. Den expansion inom pressen jag talar om rör rapporter om livsstil, sjukdomar, psykologiska spekulationer, egotrippade krönikor, Human Rights, bilar, bostäder och förstås rena nöjen som sport, film, teve och annat lättviktigt tidsfördriv.

Min poäng är att den nya inriktningen av gammelmedierna lever i symbios med de kampanjer jag ser i Stockholms tunnelbana och busskurer. De två mediala fenomenen befruktar varandra i rundgång: annonsen på stan, tevereklamen och papperstidningens lättsmälta gods. Det rör sig totalt sett om en gemensam kör där solisterna växlar.

Den dominerande mediesatsningen är alltså numera att kränga en ny underhållningskultur med sikte framför allt på rörliga bilder, men även satsningar på klatschiga radioprogram och poddar. Det är nämligen här som reklampengarna numera finns att hämta. Producenter av varor och tjänster har nämligen insett att köp av reklam ger bäst intäkter om köpen sker i anslutning till underhållning av enkel karaktär. Och därför har de gamla pappersmedierna anpassat sitt textutbud till det som kan alstra reklamintäkter i det egna företagets tidningar eller – vilket är centralt – i andra delar av mediekoncernen ifråga (framför allt deras streamingtjänster).

En liknande inriktning mot underhållning syns i radio och teve – med något undantag för SR/SVT som balanserar mellan ett äldre reklamförbud å ena sidan och intäkter från sponsring å den andra. SVT:s tjatiga annonsering av det egna programutbudet följer därtill helt klart den kommersiella trenden.

Den mediala industrin gynnas och expanderar genom detta givande och tagande mellan reklamföretag, varuproducenter och medieindustrins olika aktörer, såsom tidningar, teve samt inte minst leverantörer av olika arrangemang, såsom film, sport och nöjesprogram. Det är alltså den nya mediala affärskulturens symbiotiska system vi ser i blixtbelysning. Dess drivmedel är som sagt lättviktig underhållning av olika slag. Ett handfast exempel på mediasamhällets hittillsvarande kulmen är att Elvis Presleys dotters bortgång häromdagen förvandlas till en förstasidesnyhet.

Läs även: Altstadt: När tryckfriheten hotades och medierna teg

Så över till mitt svårbevisade påstående att systemet allmänt sett främjar vänsterpolitik. De stora nyhetsmedierna – press, radio och teve – har som sagt insett att faktareportage med nyhetsambitioner är såväl dyrbara att producera som inattraktiva för den genomsnittliga mediekonsumenten och annonsören. Därför har pressens företagsledningar bestämt sig för att begränsa det dyrbara nyhetsflödet och satsa på den kravlösa underhållning som jag nyss beskrivit. Detta val görs naturligtvis med öppna ögon av medieföretagens chefer.

Allt tyder på att detta val samtidigt förskjutit tidningarnas politiska linjer vänsterut. Den åsiktsjournalistik som hamnat i fokus passar nämligen inte särskilt bra samman med konservativa budskap innehållande hårda fakta. Särskilt inte som journalistkårens hjärtan – enligt genomförda vetenskapliga studier – till omkring 70 bultar åt vänster. Konsumenterna av lättsam underhållning efterfrågar nämligen sällan politiska principer samt mångordiga texter med krav på effektivitet inom den offentliga politiken, eller tuffa besked till medborgarna.

Däremot samvarierar nöjeskonsumtion ofta med krav på offentliga bidrag och globala satsningar till nödsatta. Till saken hör att den billiga underhållningen generellt sett oftare slukas av människor i lönelägen som inte drabbas av statlig inkomstskatt. Mottagandet av bidrag passar därför väl samman med sövande nöjesprogram framför tevesoffan.

Medieföretagens stora aktieägare har stillatigande godtagit denna vänstervridning. Inte för att man allmänt sett gillar den, flertalet av dem är högervänner, utan för att det nya utbudet är ekonomiskt lönsamt. Underhållning säljer helt enkelt bättre, särskilt om den kryddas med en kravlös och flummig vänsterpolitik inriktad till en bred och bidragshungrig folkmassa. Mediernas koncerner kontrollerar dessutom ofta olika typer av företag och genom att inrikta rapporteringen i pressen mot texter om sport, livsstil och annat med nöjesriktning maximeras företagsgruppens totala intäkter. Journalisterna blir följaktligen fria att driva åsiktspolitik samtidigt som mediekoncernens vinster hålls uppe. Ägare och journalister är således nöjda.

Jag pekar alltså på en utveckling som, enligt min mening, är påtaglig inom den svenska mediesektorn allmänt sett. Men satsningen på underhållning av lönsamhetsskäl går förstås stick i stäv med nyhetsföretagens roll som tredje statsmakt, det som var den tidigare ambitionen att agera som kontrollör av regering och riksdag. Men skiftet i mediernas utbud – till åsikts- och nöjesproduktion – följer enbart marknadsekonomins logik och företagens behov av vinster.

Utvecklingen hindras inte heller av en tendens till ökning av statens bidrag till medier av skilda slag, något som bland annat belyses av att SvD årligen mottar 45 miljoner i presstöd för en rapportering som följer den utveckling mot underhållning jag talar om, med (undantag för ledarsidorna). Tvärtom tycks en bred grupp av politiker med vänster- eller vänsterliberal inriktning gilla att bidragens och kravlöshetens evangelium predikas i spalterna. För breda folklager fungerar nämligen mediesamhället numera som en perfect timekiller.

Och slätkammade människor som sover gott om natten har i alla tider uppskattats av den politiska eliten.

Läs även: Sandström: Cancelkulturen ligger nedströms från medierna