Facebook noscript imageAltstadt: När tryckfriheten hotades och medierna teg
Ann Charlott Altstadt
Krönikörer
Altstadt: När tryckfriheten hotades och medierna teg
Borde opinionsbildare som Henrik Arnstad och våra medier generellt brytt sig mer om grundlagsändringen? Foto: Maja Suslin/TT
Borde opinionsbildare som Henrik Arnstad och våra medier generellt brytt sig mer om grundlagsändringen? Foto: Maja Suslin/TT

Yrvaket har våra medier upptäckt att idag klubbas en grundlagsändring som uppenbart hotar tryckfriheten och journalisters möjlighet att granska makten. Under åren förslaget bereddes och sedan klubbades igenom var det dock dödstyst i den kår som annars ylar om demokratins snara undergång i tid och otid. Kanske var de för upptagna med att hacka på SD, skriver Ann Charlott Altstadt.

Den plötsligt yrvakna mediemedvetenheten om att det inte bara är SD som hotar demokratin vore kanske rörande om det handlande om förskoleverksamhet, men som det faller sig är allt bara upprörande. Och inte så lite heller.

Läs även: von Seth: Liberalismens svanesång i Sverige och globalt

Idag den 16 november kommer riksdagen att besluta om förändringar i grundlagen. Utlandsspioneri kommer att kriminaliseras och införas som ett nytt yttrande- och tryckfrihetsbrott. Det ska bland annat bli straffbart att röja uppgifter som ”kan skada Sveriges förhållande till någon annan stat eller en mellanfolklig organisation”. Lagen kan få till följd att journalister inte längre vågar gräva fram eller publicera information som absolut borde komma till vår kännedom. Meddelarskyddet upphävs, och till och med att bara befatta sig med uppgifter som kan skada Sveriges relationer kan vara ett brott. Granskande journalistik och visselblåseri kan därmed leda till fängelsedomar. Riskerna är uppenbara. Politiskt, humanitärt och affärsmässigt fuffens kanske aldrig avslöjas och makthavare kommer undan ansvar.

Hela den evigt pågående valrörelsen har sedan mer än ett decennium graviterat runt det påstådda hotet mot vår liberala demokrati. Men de alarmister som ständigt hör bruna stöveltramp slog uppenbarligen dövörat till under åren den här lagändringen bereddes. Löfvenregeringen med Morgan Johansson i spetsen beställde alltså en enmansutredning som blev klar 2017. Och det har faktiskt riktats kritik mot den dåvarande regeringens proposition, om än i skymundan, innan riksdagens partier förutom V och L i våras i första vändan röstade igenom lagen. Och det till dånande medial likgiltighet. Det måste tydligen till en Jimmie Åkesson som står för hotet för att den moraliska makteliten ska kunna hålla sig alert.

Den memegenererande och icke-disputerade historiker som de senaste åren axlat den offentliga rollen som demokratins dumfåniga Don Quijote har exempelvis inte gjort några fäktande utfall mot makten under den tid som yttrande- och tryckfriheten verkligen stod på spel. Nu när det är för sent vill alla rädda sitt demokratiska skinn genom att kritisera lagförslaget. Medan riddaren av den sorgliga skepnaden som vanligt stormar SD på twitter på sin gamla trogna käpphäst: att partiet är en terrororganisation. Och till alldeles nyssens var det bara Tidöavtalet och klimatet som kunde skrämma upp mediernas alla vänsterliberala demokratialarmister trots att exempelvis Journalistförbundet redan 2018 som remissinstans gav lagförslaget svinhård kritik.

Detaljgranskning av politikers olämpliga beteenden är lätt men maktkritik på riktigt verkar betydligt svårare. Ingen av de verkligt stora kursändringarna bort från demokratin har föregåtts av något större medieintresse eller längre debatter. Mainstreammedia granskar politikers kvitton, mediekonton, kronofogdeskulder och folkbokföringsadresser men dök inte på djupet när exempelvis riksdagen röstade bort makten över penningpolitiken till Riksbanken eller när de andra politiska anpassningarna till EU som normpolitiken och budgetdisciplinen infördes – beslut som förändrade Sverige i grunden.

Jag har redan outat mitt eget grava politikerförakt. De folkvalda kan ju som vi vet hitta på vilka idiotier som helst. Men det bör ändå vara tredje statsmaktens uppgift att nagelfara deras politiska framfart.

Läs även: Ahmed: Därför hatar SSU bögar och judar

Public Service och de stora mediehusen bär därför utan tvekan huvudansvaret för att inskränkningen av yttrande-och tryckfriheten inte blev en valfråga. Själva poängen med att ha ett val mellan riksdagsomröstningar om grundlagsändringar blir ju totalt meningslöst om väljarna inte blir informerade om vad som står på spel och ges chansen att rösta på mot- eller för-partier. Sista minuten-debatterna har i dagarna ställts in då inga politiker ville ställa upp för att förklara eller försvara sitt eget vansinne.

Men det är ändå de traditionella mediernas ansvar att hålla frågorna levande vare sig politiker vill medverka eller inte. De har helt enkelt inte skött sitt jobb som låtit politikerna i fred ge sig på en bärande del av yttrande- och tryckfrihten. Och jag kan inte låta bli att väcka upp den nu halvt insomnade och sidsteppade Noam Chomsky. Nej, det handlar inte om konspirationsteorier och hemliga beslut bakom stängda dörrar. Men redaktionerna kan bara inte låta bli att Manufacturing consent. De fixar att skapa samtycke på ren instinkt.

Det handlar främst om redaktörers och journalisters magkänsla för maktpolitisk vett och etikett, för det lämpligt passande vid offentlighetens middagsbordskonversation. Och när ens kompisar och kollegor i det horisontella nätverkandet är ense, vem vill avvika som en annan haverist, särskilt inte när det gäller säkerhetspolitik.

Den kritiskt stora massa av bekymrade ledarkommentarer och överhettade debatt- och kulturartiklar uteblev alltså tills det blev alldeles försent. Och redaktionerna pressades inte heller underifrån då alla vanligtvis så uppagiterade nätkrigare förhöll sig så skandalöst passiva. Och en av anledningarna var väl att frågan saknade den tydliga höger-vänsterpartipolitiska profil som måste till för att trigga de tappra nätaktivister som aldrig annars har problem med att nosa upp brunfascism eller gulagkommunism ur praktiskt taget tomma intet.

Sossarna beställde lagen och de borgerliga politikerna hängde på, och denna kompakta konsensus kan delvis förklara att frågan om yttrande- och tryckfriheten initialt blev medialt avlivad.

Medierna skapar och styr opinioner. Men är det inte lite feg dagisnivå att en samlad journalistkår bedömde att Ebba Bushs korrekt utförda husköp var värt årets drev – men inte de företrädare för riksdagspartierna förutom V och nu MP som trashat Sveriges grundlag?

Var höll mainstreammedias alla demokratialarmister egentligen hus, de som alltid ser det auktoritära samhället bakom närmsta knut? Jag antar att det som vanligt är SD:s fel. För det är bara att erkänna. Om inte alla vore så förbannat fixerade vid det partiet så hade riksdagspolitikerna aldrig så obemärkt kunnat installera det här sluttande planet ner mot det diaboliska samhälle man alltid beskyllt SD för att vilja skapa.

I åratal har politiker och medier i demokratins namn gjort gemensam sak mot partiet. Och en sådan naiv blåögdhet är ju gripande att beskåda bland barn men inte hos företrädare för den tredje statsmakten.

Mediekåren har alltså betett sig så sanslöst lytt och lamt när det gäller verklig maktgranskning att de inte ens kunde bevaka en fråga som på djupet villkorar deras eget uppdrag som just maktgranskare.

Läs även: Altstadt: Kyrkans varumärkesstrategi är under all kritik

Ann Charlott Altstadt

Ann Charlott Altstadt är journalist och författare. Hon har gett ut Liten ordbok för underklassen och Strejken på Toys R Us. Altstadt var redaktör för tidskriften TLM 1992-2002 och har bland annat skrivit artiklar och krönikor för LO-tidningen-Arbetet, Flamman, Journalisten, Fokus, Göteborgs-Posten, Arbetaren, Finanstidningen, Svenska Dagbladet och Arbetet. För närvarande är hon medarbetare på Aftonbladet Kultur och skriver krönikor i Lag & Avtal.