Den svenska staten understödjs av en lång rad olika råd. Men dessa råd är politiskt tillsatta, och består därmed inte av de oberoende experter som de borde göra. Trots denna korruption så har råden stor respekt och en självklar plats i media. Den borgerliga regeringen bör ta tillfället i akt och röja upp i denna djungel. Vi har inte råd med dåliga råd, råder oss Torsten Sandström.
Nästan varje dag rapporterar medierna om uttalanden från de dussintals råd som staten inrättat för att påverka politikernas beslut. Mest kända är förstås Klimatpolitiska rådet, Finanspolitiska rådet, Arbetsmarknadspolitiska rådet och det Brottsförebyggande rådet. Några har status som så kallade ”expertgrupper,” andra är myndigheter. Gemensamt är att de ska ge råd till politiska beslutsfattare och andra nationella aktörer. Det är den formella förklaringen.
Men den reella förklaringen är enligt min mening ofta en annan. Råden ska legitimera politikernas beslut. Rådgivarna väljs nämligen inte främst utifrån rollen som expert, det vill säga faktiskt visad hög fackkompetens, utan som personer med samhällspolitiska åsikter som överensstämmer med den regering som står bakom förordnandet. Rådgivarna är således politiskt korrekta personer. Därför blir råden ofta tveksamma eller fel.
Detta syns tydligt i vårt land då en ny borgerlig regering tillträtt. Resultatet blir att regeringen får stryk från den krets av rådpolitruker som domineras av villiga socialdemokrater och deras förtrogna. Varken det Klimat- eller Finanspolitiska rådet är just nu nådiga i sin kritik av regeringen. Och det Brottsförebyggande rådet har hittills mest backat vänsterns snyftande syn på kriminalitet.
Vad har svenska folket för nytta av sådana politiska rådgivare? Jag menar att detta tragikomiska skuggspel är förödande för nationen. Landets journalister tar nämligen rådens uttalanden på allvar. Deras utsagor ses som vetenskap. I hundratals mediala rapporter sprids deras åsikter. Och på så vis ökar förstås den mediala kritiken av regeringen. Och vänsterns politiker ler i mjugg.
Vilken nytta – annat än ideologiskt och propagandistiskt – har råd av detta slag? För socialdemokratin – som kommit på den raffinerade lösningen med statligt finansierade rådgivare från det egna partiets kretsar – är rådsystemet förstås bingo. Den egna politiken främjas genom pseudoexperter. Alltså genom politiska legosoldater, om man så vill.
Jag anser därför att Sverige skulle vinna mycket – inte bara ekonomiskt- på att råden slopas. Då rådgivarnas kompetens inte alls är unikt – andra experter finns ofta i överflöd – kan politisk rådgivning inhämtas antingen från neutrala sakkunniga eller från egna välutbildade politiska vänner. Om det är forskare man efterfrågar finns ofta en palett av egna drabanter att välja mellan, utan att ett högtidligt politiskt ”råd” måste cementeras. På så vis ökar tydligheten då råden – i nio fall av tio – ändå ofta har politiska implikationer.
Läsaren inser att jag är dödstrött på dessa jippon och dess horder av sossar som staten betalar för dåliga råd. De som skulle vinna på att slopa dessa horribla offentliga organisationer är det svenska folk som idag luras att tro att rådgivarna är politiskt oberoende. Om råden avvecklas kommer en rad sossar att förlora sin megafon som oberoende rådgivare, vilket givetvis är en välgärning i sig. Samma sak gäller institutionaliserade rådgivare från andra sidan av politiken.
En möjlig vinst av rådens slopande är att verkligt fristående experter utses som privata samtalspartners med politikerna. Alltså personer som kan förena förtroende, hög kompetens och oberoende. Det är skamligt att en ny regering ska behöva tåla ”officiell” kritik från oppositionens legosoldater! Men som vanligt tycks borgerligheten acceptera sossarnas tolkningsföreträde – vilket förklarar varför man inte avvecklar de många politiskt motiverade rådgivande organ.
