I en debattartikel i SvD pläderar juridikprofessor Jonas Ebbesson vid Stockholms universitet för möjligheten att vid svenska domstolar stämma staten för att samhällsledningen har åsidosatt sitt ansvar enligt åtaganden i skilda miljödokument. Han räknar upp flera internationella avtal eller konventioner som den svenska staten skrivit under. Han pekar också på den svenska Regeringsformen (RF) och den författning som upphöjt Europakonventionen om mänskliga rättigheter till svensk lag. Slutligen ordar han om ett par utländska domstolsavgöranden som han tycks mena ger honom stöd även i vårt land.

Mängden rättskällor i hans kria imponerar kanske på den juridiskt obevandrade. Men Ebbessons problem är att det råder ebb vad gäller de åberopade reglernas förmåga att förplikta den svenska staten avseende skeenden i klimat och miljö. Ingen av hans källor säger explicit – eller ens i andemeningen – att den svenska staten avsett att påta sig ett materiellt klimatansvar av visst slag mot svenska medborgare.

Sak samma gäller det så kallade Parisavtalet, som är ett allmänt politiskt åtagande mellan signaturstaterna och inte alls är avsett att utgöra en garanti till förmån för undertecknarna – än mindre gentemot svenska subjekt. Det rör sig närmast om högtidliga ambitioner, men inte instrument som talar om hur den enskilda staten måste gå till väga.

Ebbessons nämnande av den svenska Regeringsformen som ett möjligt vapen i kampen mot klimatet är rentav komiskt. Nu rör det sig om ren och skär retorik. Även för en icke-jurist är satsen i RF – att ”[d]et allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer” – enbart en svepande allmän målsättning. Några direkta rättsliga medel anges inte. Det är en uppenbar politisk framtidsfråga som underförstått överlämnats till politikernas tämligen fria val.

Inte heller den folkrättsliga Europakonventionen – numera alltså upphöjd till svensk lag – som Ebbesson nämner är skriven i syfte att frånta respektive signaturstat sin makt över energipolitiken eller den yttre miljön. Europakonventionen rör mänskliga rättigheter, det vill säga förbud mot begränsningar i människors rörelsefrihet inom nationen, förbud mot fängslande utan lagstöd, användning av tortyr, rätt till frihet för yttranden, religion och likande samt krav på rättvisa domstolsförfaranden. Läsaren inser att det krävs rejäla kullerbyttor vid tolkningen av konventionen för att få den tillämplig på någon procent CO2 hit eller dit enligt FN:s och IPCC:s politiska påståenden. Jag skulle bli ytterst förvånad, rentav tappa hakan, om den svenska Högsta domstolen i framtiden skulle fastställa att en procent CO2-avvikelse skulle stå i strid mot konventionen eller att ett slopande av kravet på inblandning av skogsbränsle i svenska drivmedel (för övrigt sprängfulla med CO2!) skulle anses vara juridiskt förbjudet. Sådan är inte den svenska rättstraditionen.

Ebbesson nämner även den så kallade Klimatlagen. Här står vi inför en lagstiftning som noga konstruerats för att just slippa rättsliga klagomål mot politikernas metodval vid tacklandet av en ökad temperatur. I denna skrattretande kortfattade lagtext har Miljöpartiet närmast fått lite lördagsgodis att suga på i form av en synnerligen vag ambition. Men ingen hårdvaluta. Den konkreta metod som anges är endast planering och redovisning. Om lagstiftningen syftat till tuffare juridiska krav säger det sig själv att utrymme funnits för en eller flera paragrafer om detta. Men de saknas alltså.

Ebbesson tillhör en krets internationella miljöaktivister som önskar använda nationella rättsregler för att hindra den klimatkris man ser i pipelinen. Jag ifrågasätter inte Ebbessons politiska rätt till en sådan kamp. Låt honom få känna sig som Engelbrekt. Men det är uppenbart att hans juridiska resonemang får karaktären av bondfångeri. Det trista syftet är att sätta en troende miljörörelse på språng, med hjälp av rättsliga nödargument som kan förefalla politiskt härliga för de mer handfasta kombattanterna. Jag menar att vi redan ser vådan av en sådan propaganda. Hoppfulla miljöjaktivister tar sig själva rätt. Senast stoppades trafiken in till Stockholm i rusningstid. De fastklistrades enda syfte var att återställa svenska våtmarker som blivit torrlagda under århundraden. Att någon inte avled i ambulanser som stoppats på väg till sjukhus var rena tillfälligheten.

Jag menar således att Ebbessons aktivism medfört att hans juridiska analys tillhör drömmarnas värld. Jag inser att alla kan begå misstag. Men Ebbessons är planerade. Han skriver något som rättskällorna inte ger stöd för.