Israels attack mot Hizbollah medelst explosive personsökare förargade alla de vänsterliberaler som anser att krig är hemskt. Nog har de rätt i att krig är hemskt. Men att ifrågasätta attackens legalitet är en annan sak. Det är omöjligt att stifta lagar om krigets kaos, åtminstone om dessa lagar inte ska kunna utnyttjas av hänsynslösa människor. Folkrätten ska inte stå på terroristernas sida, skriver professor emeritus i civilrätt Torsten Sandström.
Som alla kommer ihåg lyckades Israels säkerhetstjänst, Mossad, lura Hizbollah att köpa livsfarliga personsökare. Israels idé var en högst lämplig metod för att komma åt terrorister, vilka av sina överordnade i det religiösa broderskapet personligen tilldelats dessa infernaliska ting. Att slå ut innehavarna av prylarna verkar alltså vara en förnuftig israelisk tanke. Bara Hizbollah drabbas – förvisso undantagsvis också personer i terroristens närmaste omgivning.
Inspirerad av vänsterliberalernas drömvärld uppstod efter attacken en medial storm som gick ut på att israelernas aktion drabbade personer som inte bedrev krig mot den judiska staten. Terroristers barn riskerar nämligen att skadas. I medierna intervjuades experter på folkrätt som man ville skulle uttala sig om hur fördärvligt Israel agerat. Problemet är att dessa juridiska spåmän – alltså personer som ska förklara folkrättens gummiregler – ger extremt vaga besked.
Tre folkrättsliga siare från Stockholms universitet gav under ett par dagar olika besked om Israels rätt att strida via apterade personsökare. En sa att det är ett folkrättsbrott. En annan att det är krigets bistra verklighet. En tredje ändrade sig från att det är okej att preparera livsfarliga apparater till att det kanske inte är det. Med vilsen min talade han om att Israels fortsatta utveckling av kriget i framtiden kommer att ge svaret. Tala om en röra beträffande innehållet i den internationella rätten om krigets lagar!
Jag läste även i tidningen att FN har gett sig in i den politiska folkrättsdebatten. Föga förvånande ansåg en hög chef att Israel handlade i strid mot folkrätten genom att använda laddade personsökare. Sammantaget verkar det alltså som om folkrätten tolkas som fan läser bibeln.
Jag är inte alls motståndare till folkrättsliga skyddsregler. Särskilt rörande blodiga skeenden kan regler tyckas lämpliga, även om våld tenderar att föda våld. Man talar ju om stridens hetta. Men i så fall måste folkrätten vara tydlig och inte öppna dörren för politiska charlataner.
Ett dilemma rörande krigets folkrätt är förstås hur civila ska kunna skyddas. Då terrorister anfaller kan dessa inte gärna befrias från ansvar på grund av att de valt att agera i närheten av vanliga människor. Utan tvekan använder såväl Hizbollah som Hamas avsiktligt civila som täckmantlar och utnyttjar exempelvis sjukhus som sköldar. Ska folkrätten verkligen skydda ”sluga” gangsters genom att de tillåts strida så att deras anhöriga att hamnar i skottgluggen? Är det meningen att Hamas ska tillåtas hålla gisslan fången, samtidigt som Israel förvägras rätt att slå ut terrorns kreatur, även om det utsätter dessas anhöriga för fara?
Det jag kritiserar är att folkrättens gummiregler alltmer nästlar sig in i olika samhällskriser. Inte bara rörande krig utan också avseende klimatet. Nyligen har Europadomstolen för mänskliga rättigheter slagit fast att frånvaron av lagstiftning om klimatplanering inneburit att Schweiz kränkt åldriga kvinnors mänskliga rättigheter (på grund av risken för ökad dödlighet). Schweiziska staten anses ha åsidosatt skyddet för deras ”privat- och familjeliv”.
Jurister med läggning för politisk aktivism använder alltså lagen som slagträ. Men folkrätten är enligt min mening inte tillräckligt pregnant för att användas på storskaliga fenomen – som krig och miljö – där hundratals intressen drabbar samman. För att man över huvud taget ska kunna tala om ”rätt” – eller juridik – krävs normer som är så tydliga att de med stor säkerhet kan skapa just rättigheter och skyldigheter.
Betänk i sammanhanget atombomberna över Japan. De fick 1945 till följd att andra världskriget fick ett snabbare slut. Många soldaters liv sparades och angriparen tvingades i förtid att ge upp. Det sorgliga var att mängder av civila japaner drabbades oändligt hårt. Hur ska användningen av detta vapen kunna bedömas via vaga folkrättsliga regler om krigets lagar? Man kan inte gärna låta krigets framtida utveckling vara avgörande. Själva avsikten att förkorta ett ont krig bör enligt min åsikt räcka, åtminstone om den är välgrundad.
Någon invänder kanske att atomvapen bör förbjudas av folkrätten – en tes som höga socialdemokrater gillar och till råga på allt föranlett ett fredspris från Oslo till en aktivistorganisation. I den bästa av världar lyder förstås makthavare existerande regler. Men verkligheten är ju en helt annan. Diktatorer som Stalin, Hitler eller Putin skulle aldrig respektera andra normer än den egna maktens villkor. På så vis kan folkrättsliga drömmar få farliga följder för följsamma demokratiska stater.
Frågan om personsökare laddade med sprängmedel kan ses som lovliga vapen i en våldsam och blodigt strid mot terrorister, blir på så vis inte en juridisk fråga. Det rör sig nämligen om krigets dystra – eller mer sällan smarta – verklighet.
