Socialdemokraterna bär ett stort ansvar för den stigmatisering av halva väljarkåren och därmed följande polarisering som vi sett i många år nu och som efter valet fortsätter med oförminskad styrka.
På ledarsidan i DN 25/11 utropar Lisa Magnusson: Vem vill dejta en SD:are?
Bakom denna grova åsiktsjournalistik döljer sig något allvarligare. Till det yttre handlar texten om dejtingappars konsekvenser. Men innerst rör det ett mycket större problem. Ledaren är ett utflöde av vänsterns ambition att att rädda sin samhällsform – sin politiska maktställning – varför vilka angrepp som helst tycks kunna användas mot motståndarna till höger. Syftet är att stigmatisera dem. Det rör sig med andra ord om politisk polarisering.
Nu har det slumpat sig så att jag nyligen läst Tobias Berglunds och Niclas Sennertegs välskrivna bok ”Finska inbördeskriget” från 2017. Här berättas en grym och blodig historia. Den handlar om hur den röda vänstern gjort revolution mot en demokratiskt vald finsk högerregering (kallad vit), efter det ryska kejsardömets störtande 1917. Följden blev ett knappt halvårs finskt inbördeskrig 1918 där båda sidor gjorde sig skyldiga till vettlöst dödande.
Här kan man nämligen tala om de yttersta konsekvenserna av en politisk polarisering. Finlands röda menade – efter Lenins uppror i Ryssland – att man hade rätt att med våld bekämpa det man kallade klassfienden, det vill säga den folkvalda regimen, de vita. Den ena sidan övergrepp födde därefter svar från den andra med samma mynt.
Mitt intresse väcktes av ord som juristen Carl Lindhagen skrivit ned, det vill säga en person från yttersta svenska vänstern och en man som fraterniserat med Lenin. Han återger ett meningsutbyte med en röd revolutionär. Här är ett citat ur Berglunds och Sennertegs bok på plats:
Pacifisten Lindhagen undrade om denne [den röde] hade dödat någon människa och fick ett korthugget ja till svar. Rödgardisten medgav även att han hade dödat med sina egna händer.
”Är det icke fruktansvärt?” utbrast Lindhagen förfärat, men den andre var helt oberörd:
”Nej, det gör mig ingenting. Jag skulle med lugn kunna döda hur många människor som helst, om det gäller arbetarklassens befrielse”.
Vi får med andra ord en blixtbild av vad marxister faktiskt menar med klasskamp. Det påminner om dagens islamisters heliga krig. Fienden ses som ett djur. Till saken hör som sagt att de vitas soldater, demokratins försvarare, provocerats att agera lika djuriskt mot röda fångar.
Min avsikt är nu att tillspetsat belysa vådan av politisk polarisering. Det vill säga hur en beskrivning av motståndaren som en person som saknar människovärde bidrar till att försätta en nation i krisläge. Jag menar därför att Lisa Magnusson på DN:s ledarsida använt ett skamgrepp i den svenska vardagspolitiken. Men poängen är att hon inte är ensam. Hon använder Socialdemokraternas synnerligen skadliga metod.
Som bekant har S-partiet länge organiserat en stigmatisering, som riktats mot SD och partiets väljare, med andra ord mot omkring en femtedel av den svenska väljarkåren. Under ett par decennier har S-partiet systematiskt framställt SD som en fara för nationen och hatiskt pekat ut partiets företrädare som fiender närmast utan människovärde. Mer än 70 år efter andra världskriget har således SD:s aktiviteter i nutiden hatiskt brunsmetats. Häxjakten har inte byggt på tydliga bevis om att SD:s partiprogram eller rörelsens ideologi är jämförbar med tysklands nazisters. Meningen har varit att framställa SD:s företrädare (och därmed dess väljare) som paria. Andemeningen är att det är något gott att göra sig politiskt kvitt sådana personer. I en tidigare krönika har jag visat att den liberala tidskriften The Economist uppfattat de svenska socialdemokratins agerande mot SD just på detta vis.
Min avsikt med denna krönika är inte att jämföra svensk nutidspolitik med historiska skeenden i Finland eller Tyskland. Däremot menar jag att Socialdemokratins mångåriga häxjakt på SD skapat en en klyfta mellan två läger i det svenska samhället, ett till vänster och ett till höger. Vänsterns avsikt har varit att skrämma den svenska väljarkåren att rösta mot de SD-parias som utmålats som farliga för samhället. Efter höstens regeringsskifte fortsätter denna stigmatisering med full kraft, något som medfört att partierna M och KD dragits in i häxjakten. Klyftan vidgas mellan två grupper av politiker som vardera representerar halva nationens väljarkår.
Detta är en vänsterpolitik som är ovärdig den svenska demokratin. Den skärper således polariseringen inom nationen. Härmed tar vänstern avstånd från den överordnade idén om folklig sammanhållning. Ingen vet vad nästa steg blir i häxjakten eller om de kastlösa kommer att slå tillbaka. För detta tillstånd ansvarar Socialdemokratins ledning.
Alltså bär den svenska Socialdemokratin ett ytterst tungt ansvar för den splittring jag beskriver. Men skyldiga är även svenska medier som agerar springpojkar.
