Under ett decennium har det politiska etablissemanget ägnat sig åt att driva häxjakt på SD, i mångt och mycket för att hålla partiet borta från köttgrytorna. Samtidigt har man glatt samarbetat med ett lagom reformerat kommunistparti. Med väntat resultat, skriver Torsten Sandström.
Tidskriften The Economist erbjuder – som vanligt – klara analyser på en frihetlig och marknadsliberal grund. Häromveckan (nr 58) gällde det SD:s framgångar i hösten val och rubriken var ”Opening the door”.
Läs även: LO-förbundet vill etablera kontakt – SD: ”De har kommit till insikt”
Artikeln inleds med en filmisk vision av den svenska socialdemokratins utveckling. Vi får se ett parti – klätt i scenkläder av spandex modell ABBA – som under snart hundra år segrat i sammanlagt 32 Melodifestivaler (riksdagsval), med stegvis sjunkande majoriteter. Nu senast bara med 0,1%. En så vinnande stil kan inte ens de skickligaste valfixarna i Moskva och Pyongyang visa upp, noterar tidningen giftigt.
Av mer seriöst intresse är The Economists analys av hur socialdemokratins valfixande gått till under senare valrörelser. Tidningen talar om hur partiet hårt utnyttjat en typ av europeiskt karantänssysten, en så kallad cordon sanitaire. Socialdemokraterna har nämligen villigt samarbetat med partier av alla möjliga slag – även ofta råa kommunister. Däremot har rörelser som visat tecken på främlingsfientliga böjelser aktivt definierats bort från det politiska landskapet.
På så vis har man byggt en dualism mellan vi och de oberörbara, skriver tidningen. SD:s medlemmar har tilldelats rollen som föraktade kastlösa. Genom att inte ens vilja samtala med SD:s ledare har Socialdemokraterna fått dem att framstå som politikens parias. The Economist drar en parallell till hur medborgare i antikens Grekland kunde förvisas ur landet genom ostracism, en process med omröstning där namn ristades på skärvor av lera. Alltså en form av offentlig bestraffning inom ramen för demokratin.
Och här citerar jag gärna The Economist: ”Such ostracism has failed. Treating nationalists as pariahs has not prevented their rise”. Tidningens lakoniska slutsats blir enligt min mening en riktig käftsmäll mot hela det svenska politiska systemet. The Economist menar att den utstuderade mobbingen snarast hjälpt SD att vinna framgång.
Enligt min mening är analysen klockren. Politiker som kan regera i samverkan med läskiga kommunister har konsekvent byggt en hatbild av SD, med Syftet att hindra Socialdemokraternas fortgående rösttapp. Sluga socialdemokrater och vänsterliberaler har samverkat för att skada sin politiska motståndare. På så vis har svenska nationalister och invandringsskeptiker buntats samman med nazister och fascister utan presentation av uppenbara bevis.
Läs även: Altstadt: Skitkampanjandet mot SD har nått vägs ände
Följden har blivit att omkring en femtedel av den svenska väljarkåren plötsligt förvandlas till parias. En självklar social dynamik talar för att de oberörbara vill vända förtrycket bort från sig själva. Kloka samhällsvetare borde ha förutsett denna reaktion och kritiserat häxjakten som stridande mot normala demokratiska spelregler.
Men det svenska politiska etablissemanget har varit fullständigt förtrollat av jakten på SD. Till tragiken hör att utpekandet av SD som parias delvis skett i syfte att den politiska eliten ska kunna sitta kvar vid köttgrytorna, noterar The Economist. Alltså har eliten inte låtit SD visa vad man faktiskt går för då det gäller att ta ansvar för Sveriges politiska utveckling.
The Economist tar inte direkt ställning till om dörröppningen den 16 september – The opening of the door – är något bra för Sverige. Men intrycket är att tidningen förespråkar realpolitik och inte bara hatisk stämpling av oliktänkande i syfte att nå politisk framgång.
För min del är tidningens behandling av ämnet ett tecken på hur en frihetlig politisk diskussion måste föras. Alltså brittisk liberalism av högsta halt. Svenska medier, politiker och statsvetare hamnar med andra ord i skamvrån. Därför blir den viktigaste effekten av den 16 september 2022 den vanära som svenska politiker och medier bör drabbas av i och med att de i åratal deltagit i häxjakten. Stora delar av det politiska etablissemanget har inte velat tala sakpolitik. I ställer har man agerat som svenska inkvisitorer i jakten på SD.
Enligt min mening bär en stor grupp svenska statsvetare ett särskilt tungt ansvar. Från akademin hade jag väntat neutral distans, saklig analys av SD:s politik samt inte minst skarp kritik av de demokratiska överdrifter som skett under klappjakten på SD. Detta särskilt som socialdemokratin länge samverkat med efterföljarna till ett svenskt kommunistiskt parti, med tragiska rötter i Stalintidens terror. Dessa statsvetare har spelat på den politiska maktens planhalva mot SD.
