Jag har goda minnen från min barndom rörande Åke Holmbergs Ture Sventon och hans betjänt Omar (som i nutida upplagor antagligen måste byta namn till Svenne). Jakten rörde förstås boven Ville Vessla (som idag antagligen skulle vara ett kodnamn för en invandrad bov). Vessla var smart och kunde ofta komma undan. Därför myntades uttrycket: ”Alltid denna Vessla”.

Att mina tankar hamnat där beror bland annat på det svenska samhällets ständiga rop på det offentligas hjälp för att lösa stora och små svårlösta problem som människor drabbas av. ”Alltid denna stat!” Ett fixande av problem i familjens eller egen regi framstår som avlägset. Nej, ropa bara på det offentligas system av kostsamma och tveksamt effektiva verktyg!

I SvD Debatt idag lyfter psykiatrikern Johan Gullberg följaktligen ännu ett mänskligt fenomen som enligt hans åsikt kräver offentlig hantering. I vaga ordalag pekar han nämligen ut en grupp vars medlemmar har ” begränsningar [som] är både varaktiga och ofrivilliga, men som ändå saknar naturligt försäkringsskydd” från samhällets sida.

Så här karaktäriserar Gullberg dessa människor:

Som läkare har jag mött dem under hela min yrkeskarriär, först i primärvården och senare inom psykiatrin. De lider inte av någon svår psykisk sjukdom och uppfyller inte heller kriterierna för intellektuell funktionsnedsättning. Däremot har många av dem begränsade kognitiva resurser som under hela livet påverkat deras möjligheter att tillgodogöra sig utbildning, etablera sig på arbetsmarknaden och hantera ett samhälle vars krav i allt högre grad bygger på planering, informationsbearbetning och abstrakt tänkande.

Alltså människor inom den helt vanliga variationen i samhället. Varken sjuka eller intellektuellt förståndshandikappade. Men personer som ändå halkar efter, varför samhället – staten – med lagstiftningens hjälp måste inlemma dem i ett redan enormt system av sociala och ekonomiska skyddsregler. En redan klart överansträngd offentlig trygghetsapparat ska alltså expanderas till att kompensera en tämligen bred och vanlig oförmåga som alla vet yppas inom befolkningen. Framför allt en oförmåga som begreppsligt är så oklar att tankar förs till den ogenomträngliga dimma Ture Sventon mötte på väg till London på sin flygande matta.

Kanske är Gullberg ute efter ännu en ”diagnos” vid sidan av redan befintliga bokstavskoder. Men då han säger att han tar sikte på friska människor syftar han förmodligen på något mer avancerat system, närmast någon form av statlig inkomstförsäkring.

Efter decennier av svenska välfärdssatsningar avseende astronomiska skattebelopp föreslår alltså Gullberg en generell offentlig inkomstgaranti, tycks det. Det svenska folk som borde vara ett av världens friskaste föreslås alltså helt inlemmas i ett offentligt system med garanterad inkomst som ska betalas av dem som trots allt knegar på jobbet dag efter dag utan att fråga efter bistånd från andra annat än i riktigt akuta fall.

Liksom rörande det rödgrönas valfläski nutid om den slopade karensdagen respektive sänkningen av den lagreglerade arbetstiden anser jag att Gullbergs förslag inte bara är samhällsskadligt utan dessutom ett utslag av naivt oförnuft. Min förklaring är att varje samhälle måste bygga på att rimliga krav ställs på dess medlemmar. Staten måste garantera att vilja finns hos breda folklager att jobba och betala skatt för att kunna finansiera vettiga gemensamma lösningar.

Så har den svenska socialförsäkringen i grunden formats. Men ändå har rader av uppluckringar sett dagens ljus under senare decennier. Nya själsliga diagnoser tynger sjukförsäkringen. Och arbetslöshetsförsäkringen slirar genom att människor i stor utsträckning – utan vass sanktion – kan avstå från att ta erbjudna jobb och ändå behålla bidrag.

Nu föreslår Gullberg alltså en lagreform som innebär spiken i välfärdens kista, särskilt tillsammans med de rödgrönas valförslagen i liknande riktning. För detta erbjuds Gullberg typiskt nog plats i den tidning som signalerar sig vara moderat.

Alltid ska staten utropas som hjälpare! Även för idéer som tydligt nog framstår som stjälpare.